denna h. betonade det mänskliga i allmännare mening än den tidigare h. Även ny-h. gav upphov till ett pedagogiskt program med de klassiska studierna i centrum ; detta fick stor betydelse under det tidigare 1800-talet. I senare tid har h. ofta mist sin särskilda anknytning till den klassiska antiken och ännu mer kommit att betona det allmänt mänskliga. H. har därvid specialiserats i två olika riktningar. Antingen betonar man det som skiljer människan från djuren och den övriga naturen, det gudomliga i människan, eller hennes samband med något övermänskligt, gudomligt; en spets riktas då mot biologistiska och naturalistiska åskådningar. Den arten av h. förbinder sig ofta med religion av olika former, den är pietetsfull mot det förgångna och har en vidhjärtad förmåga att uppskatta olika mänskliga typer utan att bindas av nations- och klassgränser. Eller också riktas udden mot föreställningarna om Gud och något gudomligt ovan människan; »det mänskliga», som man dyrkar, innebär att människan är ställd för sig själv utan något över sig; denna typ av h. är ofta fanatiskt kritisk mot det förhandenvarande och utan sinne för det förgångna, och den förbinder sig icke sällan med omstörtande framtidsprogram. Litt.: till 1. G. Toffanin, Storia dell’umanesimo: dal XIII al XVI secolo (Napoli 1933); H. Rüdiger, Wesen und Wandlung des Humanismus (Hamburg 1937). Dessutom beröres 1400- och 1500-talshumanismen också i alla större verk om renässansen, från vilken den icke kan klart avgränsas. A. Wd 2. Humanism och kristendom. — Uttrycket »humanism» har använts i många olika betydelser. I vår tid är det vanligen en beteckning för en i många olika och delvis mot varandra stridande utformningar och motiveringar uppträdande livsåskådning. Gemensamt för de olika typerna av humanism är att de betraktar männis k ovärdet såsom det högsta värde, som måste vara bestämmande för vårt etos, vår livsföring, vårt sätt att ordna samhällslivet och sammanlevnaden mellan folken o.s. v. 1353 HUMANISM Ingen åtgärd, som strider mot denna princip kan från humanistisk synpunkt godtagas, även om den t. ex. skulle medföra större materiellt välstånd, större trygghet, ordning o. s. v. Ty det människovärde, som för humanismen är bestämmande, har ingenting med prestation, ekonomiska värden eller andra »bytesvärden» att göra. Människan har ett egenvärde alldeles oberoende av sekundära olikheter i fråga om t. ex. nationalitet, ras, kön, social ställning, intelligens, moralisk kvalitet o. s. v. Kants »kategoriska imperativ» enl. vilket människan aldrig får betraktas och behandlas blott som medel till något annat utan alltid som »fritt självändamål» kan därför sägas vara den högsta moraliska normen för all humanism. Motsättningarna mellan olika former av humanism rör sig om motiveringen för denna människovärdering. Den s. k. profana humanismen anser, att den icke förutsätter någon tro på att människan tillhör eller står i gemenskap med något annat liysplan än naturens (ordet fattat i naturvetenskapens mening). Människan är »ett stycke natur», men visserligen »det högsta, som vi känner» (G. Hirdman). Den religiösa humanismen åter anser att den höga ställning som tillmätes människan endast kan motiveras genom hennes tillhörighet, icke blott till naturens utan även till en högre livsordning. Hon är en »gudsvarelse», och detta är konstitutivt för hennes mänsklighet. Den religiösa humanismen i sin tur förgrenar sig i två huvudriktningar: a) en allmänt religiös humanism, som icke förutsätter t. ex. tron på en personlig Gud eller överhuvud delar den kristna åskådningen utan vilar på en tro på »det gudomliga hos människan», som icke närmare preciseras. Bland typiska representanter i det nutida Sverige för denna människosyn kan t. ex. nämnas Pär Lagerkvist som formulerar sin trosbekännelse så: »Han trodde inte på Gud. Men på det gudomliga i människan hade han aldrig kunnat tvivla, hur det än förmår dölja sig. Dess makt är för väldig och trots allt beständigt verksam i världen för att man skulle kunna förneka 1354