HUS den» (Det besegrade livet, Sthm 1927 s. 83. Jfr s. 87 ff.); b) den kristna humanismen, som endast anser människovärdet kunna motiveras från en »teocentrisk» uppfatning. Såsom namnet anger, anknyter den till en kristen åskådning. Inom denna har emellertid evangeliets människosyn tolkats mycket olika. 1) Dess kärna har ansetts vara tron på »människosjälens oändliga värde» (Så framför allt A. Harnack och hela den »liberala» teologien. Huvudstället, som åberopas för en sådan tolkning är Mark. 8:36 f.). 2) I den teologiska riktning, vars främste representant är A. N ygren, har denna uppfattning energiskt bestritts. Människan har enl. den »äktkristna», ännu icke av platonismens eros-religion påverkade uppfattningen intet som helst eget värde. Endast genom feltolkning har man kunnat pressa in denna innebörd i det åberopade skriftordet. Människans värde beror uteslutande därpå, att hon är föremål för Guds »omotiverade» kärlek (agape). Därmed får hon, oberoende av alla skiljegränser, en särställning. (Att såsom ofta skett beteckna denna teol. riktning såsom »antihumanistisk» är därför ett missförstånd, även om ett eller annat yttrande av dess anhängare kunnat uppfattas så.) Den profana humanismen har ofta framträtt i en polemisk hållning mot den kristna. Därvid har dess argumentering väsentligen varit tvåfaldig: 1) Kristendomen står i en oförsonlig motsats till moderna vetenskapliga tänkesätt och kan därför icke accepteras av en intellektuellt redbar nutidsmänniska. 2) En »teocentrisk» åskådning måste enl. sakens natur bli oförenlig med humanismen, emedan den underordnar människan under ett högre värde. — Den kristna humanismen har svarat 1) att den påstådda oförenligheten mellan kristen tro och modern vetenskap beror på att man icke hållit linjerna klara mellan två olika livsområden eller »meningssammanhang»; 2) att människovärdet i human mening icke kan grundas på en rent naturalistisk livssyn. När man gör »det mänskliga» till högsta norm, så blir detta antingen en moralisk nihilism, som även accep- 1355 terar »det mänskliga» i dess mest skrämmande former och således icke ger någon hållpunkt, eller beror det därpå att man sig själv ovetande idealiserar >»människan», smugglar in i ordet en religiös innebörd. 3) Endast i vördnad för något som står över människan, för det gudomliga, höjer sig människan och får den »värdighet»> humanismen tillägger henne. Se även Bibelhumanismen. Litt.: A. Ahlberg, Humanismen (Sthm 1951, historik och repr. en kristet-humanistisk ståndpunkt); A. Ahlberg, De båda fronterna (Sthm 1948); P. Lindblom och G. Landberg, Humanistiska perspektiv (Sthm 1950. Lindblom utvecklar den profana, Landberg den kristna ståndpunkten. Utförliga litt.-förteckningar); C.G. Boethius, Profan humanism (Sthm 1950); 7. Bohlin, Humanismen vid skiljevägen (Sthm 1943, vill påvisa den prof. humanismens ohållbarhet). — Från katolsk synpunkt utvecklas en kristen humanism av J. Maritain, Religion et culture (Paris 1931, dansk övers. »Religion og kultur» Khvn 1942) och från en mot den grek. ortodoxien orienterad åskådn. av N. Berdjaev, På tröskeln till en ny tid (Sthm 1948). Jfr litt.-anvisningarna hos Lindblom och Landberg: a. a. s. 64 och 134, samt det 1938 grundade Förbundet för kristen humanisms årsbok (12 årg. utkom Lund 1950). A. A—g HUS, Johan (ca. 1370—1415), Bøhmens reformator, var af bøhmisk bondeslægt, studerede i Prag, blev 1402 universitetets rektor og samtidig præst. Gennem tjekkiske studenter, der vendte hjem fra studier i England, lærte H. Wycliffes* skrifter at kende, men formåede dog ikke helt at tilegne sig dennes reformideer. H. overtog Wycliffes kritik af pavedømmet og gejstligheden udfra idealet om Kristi efterfølgelse, men brød ikke med det katolske systems sakramentalisme, hierarki og gerningsretfærdighed. Vigtigst er »Tractatus de ecclesia», 1413 (kirken er de prædestinerede, dens hoved er Kristus, ikke paven, bibelen, »Guds lov», er højeste autoritet). Teologisk uselvstændig havde H. sin styrke som folkeprædikant. Til den religiøse vækkelse kom nu den tjekkiske selvhævdelse overfor tyskerne. H. blev anføreren i denne nationalreligiøse agitation. Hans angreb på 1356