HUSANDAKT HUSANDAKT. I Luthers lilla katekes finnas anvisningar för den dagliga morgon- och aftonandakt, som var och en skall förrätta, samt vidare böner att läsas före och efter måltiderna. Luther anknyter här till äldre sedvänja och använder sig även av medeltida böner. Luther fann det således ytterst angeläget att den enskilde kristne, förutom att han deltog i den offentliga gudstjänsten, också dagligen förrättade andakt i hemmet. Men då man icke kände sig bunden vid de av Luther givna föreskrifterna, kom andakten att få skiftande utformning. De, som inte kunde läsa, fingo ofta nöja sig med katekesens ordalydelse. De däremot, som hade möjlighet att anskaffa och använda bön- och andra uppbyggelseböcker, förrättade särskilt morgon- och aftonandakten efter ett fylligare ritual. Till de i katekesen införda bönerna fogades ett flertal andra, ex. för kyrkan, överheten och för dem, som voro förföljda för sin tros skull. Nödvändigheten av regelbunden och systematisk bibelläsning, gärna ett par kapitel varje dag, underströks ofta och med god verkan av de förf., som gåvo vägledning i dessa stycken. Slutligen fick psalmsången en med tiden alltmer självklar ställning i den dagliga andakten. Andakten i hemmet förrättades väl ofta enskilt. Men dessutom inskärptes enträget vikten av att husfäderna morgon och afton samlade sitt husfolk, unga och gamla, till bön, läsning och psalmsång. Även på söndagarna, efter hemkomsten från kyrkan, borde en dylik samling äga rum. Det är vanligen denna form, d. v. s. när medlemmarna i samma hushåll samlas till gemensam andakt, som går under beteckningen h. Först så småningom fick h. en mera allmän spridning. Att i detalj avgöra, hur fast förankrad h. varit i de nordiska hemmen, låter sig icke göra. Men utan att göra sig skyldig till någon idealisering, torde man mera allmänt kunna hävda, att h.-seden under 1700-talet och ett gott stycke in på 1800-talet var tämligen allmänt utbredd. Numera är seden bruten. Försök att återuppliva densamma stöter på stora svårig- 1359 heter, inte minst på grund av den splittring, som numera präglar familjelivet. Litt.: J. Meyer, Historischer Kommentar zu Luthers kleinem Katechismus (Gütersloh 1929); P. Graff, Geschichte d. Auflösung d. alten gottesdienstlichen Formen in d. ev. Kirche Deutschlands 1 (Göttingen 1937); Ruben Josefson, Bibeln i vårt folks historia (Sthm 1941); H. Pleijel, Bibeln i Svenskt fromhetsliv (Lund 1941); dens., Katekesen som folkbok (Lund 1942); Bror Olsson, Psalmboken som folkbok (Lund 1942); se vidare art. Uppbyggelselitt. — 0. Andersen, Dansk syn paa fromhed og »gudfrygtigheds øvelse» i ældre luthersk tid (i Thomas Kingos aandelige siunge-koor, Khvn 1931); W. A. Schmidt, Ur Finlands fromhetsliv under 1800-talet (Sthm 1947). S. L. HUSFÖRHÖR. I 1686 års kyrkolag för Svenska kyrkan, kap. 24 § 22, ålägges prästerskapet att besöka sina åhörare, familj efter familj, när så är lämpligt. Man skall därvid undersöka, hur husbonde och husmor, barn och tjänstefolk förhålla sig mot varandra och samtidigt förmana dem till allt gott och lovligt. Det föreskrives även, att pastor vid dessa besök skall undervisa de äldre om de katekesfrågor, som han ämnar ställa till dem vid nästkommande förhör i kyrkan — detta för att de skall vara beredda att ge riktiga svar och därigenom föregå ungdomen med gott exempel. Denna lagparagraf stadfäster en på många håli inom den svenska 1600-talskyrkan iakttagbar praxis. Samtidigt förbereder den införandet av de h., som anbefalldes i konventikelplakatet* av år 1726. Där säges näml., att prästerskapet skall besöka sina församlingsbor i deras hem eller, om detta inte är genomförbart av praktiska skäl, i tur och ordning sammankalla några hus i staden, i landsförsamlingarna några byar, till katekesförhör. En stadga från år 1735 inskärper ytterligare vikten av dylika h. och understryker samtidigt ett av deras syften: att ägna dem uppmärksamhet, som äro svaga i tron och följaktligen lätt kunna hemfalla åt förvillelse. H. är alltså ett led i kyrkans vakthållning kring den rena läran. En skärpning av ovan redovisade stadganden inträder år 1765, då försummelse av h. belägges med plikt och straff. Först 1360