HÄGERSTRÖM mod Guds fremtid frigjort til at modtage Guds gerning og til at øve kærlighedens gerning mod næsten. Ethisk betyder h. derfor ikke en gerning, som skal udføres, eller et sindelag, som skal indøves, men den eksistens, i hvilket mennesket frigøres til ægte ethisk handling, fordi det i h. er rettet mod Guds fremtid, som fritager det i nutiden fra bekymret at skulle tjene sin egen frelse og dermed frigør dets hele kraft og dets hele ansvar til tjenesten for næsten i kærligheden. Se også Eskatologi. Litt.: Se først og fremmest litt. under »Eskatologi». Endvidere: A. Pott, Das Hoffen im N. T. (Leipzig 1915); H. Høgsbro, Politisk drøm og kristent haab (Khvn 1934); R. Niebuhr, Beyond tragedy (London 1938). R. P. HÅLOGALAND BISPEDØME, se Nord-Hålogaland bispedøme og Sør-Hålogaland bispedøme. HÄDELSE, se Bespottelse. HÄGERSTRÖM, Axel, 1868—1939, prof. i praktisk filosofi i Uppsala 1911—1933. Under ursprungligt beroende av den svenska idealismens tradition, dvs. boströmianismen, och under djupgående Kant-studier utformade H. en egen ståndpunkt, vars grunddrag äro följande. 1. Vad kunskap och verklighet beträffar, är kunskap verklighetsuppfattning: ett omdöme är sant, om dess objekt är verkligt. Att ett objekt är verkligt innebär, att det oberoende ay medvetandet därom ingår som led i det tidsliga och rumsliga sammanhang vari medvetandet självt ingår. Väsentliga led i H:s bevis för att så måste vara fallet är dels att subjektet måste vara verkligt — att det icke utan motsägelse kan tänka sig som något blott föreställt dels också att det härvid inte kan vara fråga om det blotta självmedvetandet utan måste gälla det psykofysiska subjektet, ett hos en organism föreliggande medvetande. H:s ståndpunkt avgränsar sig å ena sidan från varje slags realism som förutsätter att ett ting i sig ligger till grund för det givna, och skiljer sig därmed även från såväl Kants som empirismens fenomenalism. Å andra 1371 Axel Hägerström. sidan avgränsar H. sin ståndpunkt från subjektivismens och idealismens positioner, enligt vilka medvetandet själv och de egna föreställningarna äro kunskapens urspr. och egentliga objekt. Därvid vänder sig H. mot den moderna kunskapsteoretiska positivismens och i synnerhet mot den klassiska idealismens subjektivism, som i Sverige företräddes av framför andra Boström: dennes lära om en rent andlig verklighet är enligt H. självmotsägande. De avvisade realistiska och idealistiska teorierna betecknar H. sammanfattande som »metafysik», och att metafysiken bör förstöras var hans fältrop. Dock såg han en uppgift i att psykologiskt förklara dess uppkomst ur bakomliggande känslor. 2. H:s moralfilosofiska och rättsfilosofiska teorier ansluta sig till hans kritik och hans psykologiska förklaring av »metafysiken». Moraliska och rättsliga uttryck äro icke omdömen i vilka objektiva sakförhållanden konstateras. De äro ordsammanställningar 1372