som grunda sig på en fast association mellan en objektsföreställning och en objektslös känsla. Den senare genomtränger den förra och ger värdeuttrycket, »gott», »rätt», etc., dess mening. Värdeutsagorna äro sålunda blotta uttryck, de ha interjektionistisk karaktär, men anta av skilda orsaker språklig omdömesform och tillskrivas allmänt men felaktigt kunskapskaraktär, som om »gott» och »rätt» skulle beteckna konstaterbara egenskaper. 3. I sina religionsfilosofiska spekulationer arbetar H. med samma associationsmekanism mellan föreställning och känsla och är tillika bestämd av sin kunskapsteoretiskt grundade uppfattning om orimligheten i begreppet om en översinnlig andlig verklighet. Han vänder sig mot vad han sammanfattande kallar »dogmatiken»: att betrakta de religiösa utsagorna som teoretiska satser och fråga efter deras sanning är icke blott felaktigt och meningslöst, utan innebär även ett för religionen ödesdigert misstag beträffande det specifikt religiösa. Detta är att söka i särskilda känslor, som visserligen ofrånkomligen och oavbrutet associera sig med allehanda föreställningar och därvid projiceras på yttre föremål, de positiva religionernas gudsföreställningar, men som dock ständigt tendera att frigöra sig från allt yttre och i religionens högsta form framträda som något rent inre, som ett objektslöst och till sitt innehåll ofattbart känslotillstånd. H:s åskådning verkade i rätt vida kretsar i Sverige som ett slags modernt genombrott på det akademiska planet, ett genomgångsstadium från den äldre boströmianska idealismen till nyare positivistiska och naturalistiska tänkesätt. I kunskapsteoretiskt avseende inledde H. en ny fas av den uppsalafilosofiska traditionen, självständigt fullföljd särskilt av A. Phalén med dennes betydelsefulla kritik av subjektivismen. H:s moralfilosofiska s. k. subjektivism har varit den mest populära av hans teorier. I rättsfilosofiskt hänseende har han banat väg för ett psykologiskt och sociologiskt betraktelsesätt av rätten (V. Lundstedt, K. Olivecrona, A. Ross). Vad religionsfilo- 1373 HÄRLIGHET sofien beträffar har hans kritiska ställningstagande till »metafysiken» och »dogmatiken» varit en mycket verksam faktor vid upplösningen av 1800-talets idealistiska religiositet i Sverige (det ofta gjorda påståendet är dock felaktigt, att H:s kritik ligger till grund för A. Nygrens anti-idealistiska religionsfilosofi). H:s positiva teologiska ståndpunkt, som är ett modernt exempel på hur rationalism och idealism konsekvent slår över i känslomystik, har däremot tilldragit sig mindre uppmärksamhet. Litt.: A. H. (Die Philosophie der Gegenwart in Selbstdarstellungen, 7, Leipzig 1929; av omdiskuterat värde); Religionsfilosofi (Stockholm 1949; posthumt utg. föreläsn.); Hj. Lindroth, Tron och vetandets gräns (Uppsala 1933; immanent kritik); Æ. Cassirer, A. H. (Göteborg 1939; nykantiansk kritik); M. Fries, Grunddragen i A. H:s filosofi (i A. H., Socialfilosofiska uppsatser, Sthm 1939; kort och lättillgänglig översikt); K. Marc-Wogau, A. H:s verklighetsteori (Tiden, 32, 1940; ett begreppsanalytiskt försök); E. Logren, Huvuddragen av H:s filosofi (diss. Uppsala 1944); M. Fries, Verklighetsbegreppet enligt H. (Uppsala 1944; bred refererande framställning). S.E. R. HÆRESI, se Heresi. HÄRLIGHET. I G.T. motsvaras h. vanligen av det hebr. ordet kabo'd, som Urspr. betyder »det som gör något tungt». Förutom fysisk tyngd innefattas i begreppet även det, som medför aktning, d. v. s. rikedom, makt, ära. Använt om Gud har ordet fått en religiös och teologisk specialställning. Gud är i sig själv osynlig, men ger sig tillkänna genom yttringar, som människosinnet förmår uppfatta. Hans uppenbarelse sker med verkningsfull »tyngd» och glans. Människan erfar den närmast som ett bländande ljusfenomen (Jes. 60:1 f.). I naturen, i dess skönhet och majestät (Jes. 35:2; Ps. 19: 1), men speciellt i åskdundret och andra våldsamma naturutbrott (2. Mos. 24:15 ff.; Ps. 29:3; 97:2 ff.) kommer Guds h. till synes. Jahves kultiska uppenbarelseform framställes som en tung molnsky, som omger en strålande eldsubstans, vilken sänker sig ned i helgedomen (2. Mos. 40:34 f.; 1. Kon. 8: 10 f.). Terminus tech- 1374