HÄRLIGHET nicus för denna Guds-uppenbarelse är h. Även Hesekiel uppfattar Jahves h. mycket konkret: den är »såsom glänsande malm, såsom eld» (Hes. 1:26 ff.), den avlägsnar sig från Jerusalems tempel omedelbart före helgedomens förstörelse och återvänder dit, då frälsningens dag gryr (Hes. 11:23; 43:2 ff.). Då Jahve uppenbarar sig i form av ljus, bildas lätt den uppfattningen, att hans egentliga element är h. Då är h. icke längre blott ett naturfenomen, som kan uppfattas genom människans sinnen, utan den kommer att betyda den överjordiska glans och prakt, som omger Gud i hans himmelska tillvaro. Jahve är h:s Gud. Sålunda är h. ett uttryck för Jahves transcendenta majestät och för lovet till hans ära (Jes. 6:3; Ps. 24:8; 29:9; 66:2). Enär Jahve en gång väntas förverkliga sitt herravälde i hela dess fullhet, framstår h. även som föremål för det eskatologiska hoppet (Ps. 57:6; 72: 19; Jes. 40:5; 66:18 f.). I Septuaginta motsvaras kabod av det grek. Šóča, som också i N. T. är termen för detta begrepp. Ordet doxa betyder urspr. åsikt, mening, och kan å ena sidan avse »en förmodan som jag har», å andra sidan »det omdöme som hyses om mig». Vardera betydelseskiftningen är känd i den klassiska grekiskan. Däremot går betydelsen ay doxa i Septuaginta och N. T., synbarligen under inflytande av det gammaltestamentliga språkbruket, enbart på den senare linjen och betyder anseende, ära. Använd som teologisk term om Gud har ordet i N.T. ungefär samma innebörd som G. T:s kabod. Doxa-h. är det överjordiska ljus, som de himmelska väsendena utstrålar vid sin uppenbarelse (Luk. 2:9; 9:31) och som är deras boning (Apg. 7:55; Upp. 21:11). Guds eget väsen är h. (Ef. 1:17; Apg. 7:2; Upp. 21:33). Då doxa sålunda ger uttryck för Guds majestät, användes det ofta för att ange Gud tillkommande lov och pris (Luk. 17:18; Rom. 4: 20). Då Kristus enligt den nytestamentliga tron hör den gudomliga världen till, har han h. i likhet med Gud (Hebr. 1:3; 13:21; Joh. 17:22; Upp. 5:12 f.). Efter sin upphöjelse är Kristus uttryckligen bäraren av 1375 den himmelska doxa. I parusin blir hans h. uppenbar för alla (Mark. 13:26). Men också under sitt jordeliy var Jesus »h:s Herre» (1. Kor. 2:8). Men då var h. omhöljd, så att den icke var utan vidare synbar. Enligt Paulus »utblottade sig» den himmelske Kristus i inkarnationen, d. v. s. avstod sin gudomliga h.-skepnad (Fil. 2: 6 f.). Synoptikerna understryker fördoldheten i Jesu messianitet (Mark. 1:34, 44; 8:29f.; 9:9). Eftersom den johanneiske Kristus är tolkad såsom från hinsidan om upphöjandet, har speciellt det fjärde evangeliets Jesusbild en strålglans; det är just den inkarnerade Logos, varom det säges: »Vi sågo hans härlighet» (Joh. 1:14). Men också hos Johannes är Kristi h. fördold: Jesus måste genom tecken och ord »uppenbara sin h.» (2:11; 14:10). Den är så omhöljd, att endast tron ser den (1:10; 11:40; 17:24). I den nytestamentliga Kristusbilden förenar sig teofaniens h. med den reala historiska personligheten. Av Kristi gudomliga h. blir också de tr oende delaktiga. Församlingen är Kristi kropp, och dess medlemmar skall bli lika hans h.-kropp (Fil. 3:21). I Kristi parusi framstår de med honom i samma h. (Kol. 3:4). Såsom Kristi uppväckande från de döda betydde för honom ingående i h., på samma sätt anknytes »härlighetshoppet» vid de troendes uppståndelse (Kol. 1:27). För de troendes vidkommande är h. således närmast ett eskatologiskt begrepp, ett framtidsmål (Rom. 8:21; 1. Kor. 15:43), om man ock redan i denna världsålder i viss mån får röna den genom Anden (2. Kor. 3:7 ff.; 1. Petr. 4:14; Joh. 17: 22). Litt.: A. v. Gall, Die Herrlichkeit Gottes (Giessen 1900); J. Morgenstern, Biblical theophanies (Zeitschr. f. Assyriologie und verwandte Gebiete 1911 och 1914); G. P. Wetter, Die ,,Verherrlichung” im Johannesevangelium (i Beitr. zur Religionswiss. 2, Sthm-Leipzig 1915); J. Schneider, Doxa (Neutestamentl. Forschungen III: 3, Gütersloh 1932); H. Kittel, Die Herrlichkeit Gottes (Zeitschr. für die neutest. Wiss. Beihefte 16, 1934); B. Stein, Der begriff Kebod Jahweh und seine Bedeutung für die alttestamentliche Gotteserkenntnis (diss. Emsdetten in Westf. 19839); H. Riesenfeld, Jésus transfiguré (diss. Uppsala 1376