1947); S. Aalen, Die Begriffe ,„Licht” und ,,Finsternis” im Alten Testament, im Spätjudentum und im Rabbinismus (diss. Oslo 1951). A. La HÄRNÖSANDS STIFT. H:s bildande genom utbrytning ur Uppsala ärkestift 1647 löste ett problem, som varit aktuellt alltsedan det tidigare 1100-talets missionsbiskopar efterträddes av biskopar med avgränsade stiftsområden. Trots god vilja kunde ärkebiskopsstolen i Uppsala icke giva erforderligt stöd åt kyrkolivet i det väldiga Norrland. Härjedalen tillhörde Nidaros ärkestift, men Jämtland fortfor att räknas till Uppsala stift, även sedan det 1178 i politiskt hänseende överförts till Norge. Efter nordiska sjuårskrigets slut 1570 överfördes landskapet från det svenska ärkestiftet till det norska, sedan det dock under själva kriget intagits av svenskarna och i kyrkligt avseende då styrts av en svensk ordinarius. Under kriget 1611 —13 rådde återigen svensk överhöghet i Jämtland med en superintendent såsom kyrklig ledare. Härtill kom, att biskopsstolen i Uppsala tidvis, i kraftmätning med ĀÄbo-stiftet, sökte tillskansa sig väldet över Österbotten. Gustav Vasa uppdelade ärkestiftet 1557 i tre stift, vartdera med sin ordinarius, varvid de norrländska landskapen sammanfördes till ett Gävle stift. Ordinariaten upphörde visserligen redan 1569, men behovet av ärkestiftets delning var ofrånkomligt uppmärksammat. Förtjänsten av H:s definitiva tillblivelse 1647 tillkommer främst Axel Oxenstierna, som bl. a. betonade lappmarkernas behov av bättre själavård och som omsider lyckades vinna gehör för sina planer på ett särskilt norrländskt stift, då både Jämtland och Härjedalen genom Brömsebro-freden 1645 införlivades med Sverige och kraftåtgärder påkallades för en kyrklig försvenskning av dessa två landskap, av vilka det senare dock först 1660 överfördes från Uppsalastiftet till det nya norrländska. Enl. drottning Kristinas vilja fick stiftschefen i Härnösand t. v. nöja sig med titeln superintendent, men 1772 upphöjdes superintendentian till biskopsdöme. 1904 avskildes från H. det nuvarande Luleå stift, främst tack 44 1377 HÄRNÖSANDS STIFT vare biskop Martin Johanssons sega kamp för den stiftsdelning, som syntes honom så angelägen, att han till sina övriga argument i debatten omsider lade ett erbjudande inför konungen att avgå från biskopsstolen för att därmed giva starkast möjliga eftertryck åt sin mening, att det låge utanför en enda mans förmåga att utöva erforderlig biskoplig tillsyn över ett område så stort som dåvarande H. Efter Luleå-stiftets utbrytning omfattar H. Västernorrlands och Jämtlands län med en sammanlagd areal om 72.266 km?, fördelade på 13 kontrakt med tillhopa 90 pastorat (128 församlingar). Folkmängdssiffran var 336.182 vid årsskiftet 1949/50. H. rymmer inom sina gränser snart sagt alla typer av svensk natur och bebyggelse: jordbruksbygd och skogsbygd, fjällvärld och kustband, storstäder, småstäder och industridistrikt. Härav betingas såväl sociologiska förhållanden som behovet av skiftande kyrkliga arbetsmetoder. Fromhetslivet i H. bär snarast en lågkyrklig prägel med ursprung i det läseri, som uppstod i Ångermanland mot slutet av 1800-talets första kvartssekel under ledning av Pehr Brandell och av honom påverkade präster och som omsider mynnade ut i nyevangelismen med ett betydelsefullt samförstånd mellan prästerskapet och Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen. Numera synes E.F.S. även i Norrland, liksom söderut, lägga huvudvikten vid friheten i sin stadgeenliga »fria anslutning» till kyrkan och har på sina håll t. o. m. begynt utöva egen sakramentsförvaltning. — Baptismen var från förra årh:s mitt synnerligen stark i Medelpad men har nu sedan lång tid tillbaka måst vidkännas en betydande stagnation där. I gengäld ha frireligiösa strävanden av skiftande denominationer vunnit nya, somligstädes mycket starka inteckningar i stiftets fromhetsliv överhuvud taget. — Förutom prästerskapets lagstadgade arbete uppvisar H. en mångskiftande kyrklig frivilliggärning i den anda och de former, som kännetecknade folkkyrkotankens genombrott vid detta årh:s början såväl i landet överhuvud som i H., enkannerligen 1378