HÄRSKARKULT Härnösands domkyrka, invigd 1846. det eljest speciellt lågkyrkliga norra Ångermanland. Stiftsmöte och stiftsråd konstituerades 1912. För barnens och ungdomens kyrkliga fostran verka söndagsskolnämnd, juniorförbund, ungdomsförbund och pedagogisk nämnd. Sjömansvård bedrives i hamnar och på lastageplatser, soldatvård vid militära förläggningar. Andra arbetsuppgifter representeras av bibelsällskap, bildningsförbund, teologiskt sällskap, kyrkobröder och kyrkligt kvinnoråd, kyrkosångsförbund, textilråd, Vårsta diakonissanstalt och hemsysterskola, diakoni-, missions- och sjömansvårdsråd. Tre stiftspublikationer utgivas: månadsbladet Vårt Stift, julboken Från ådalar och fjäll samt den teologiska årsboken Forum Theologicum. Biskopar: Petrus Steuchius 1647—83, Matthias Steuchius 1683—95, Julius Micrander 1695— 1702, Göran Wallin 1703—23, Petrus Asp 1724 —26, Nicolaus Sternel 1728—44, Olof Kiörning 1746—78, Erik Hesselgren 1779—1803, Carl Gustaf Nordin 1805—12, Erik Abraham Almquist 1814—30, Frans Michael Franzén 1832—47, Is- 1379 rael Bergman 1848—64, Anders Fredrik Beckman 1864—75, Lars Landgren 1876—88, Martin Johansson 1888—1908, Ernst Frithiof Lönegren 1910—35, Torsten Bernhard Bohlin 1936—50, Gunnar Axel Engelbrekt Hultgren 1951—. Litt.: Y. Brilioth, Svensk kyrkokunskap (2 ed. Sthm 1946); L. Bygdén, Hernösands stifts herdaminne I—IV (Uppsala och Sthm 1923—26); G. Åsbrink—Knut B. Westman, Svea rikes ärkebiskopar från 1164 till nuvarande tid (Sthm 1935); Handlingar angående prästmötet i Härnösand 1939 och 1945, biskopens ämbetsberättelser resp.; G. Risberg, Kyrkans frivilliggärning i Härnösands stifts delning (i Forum Theologicum I, Sthm och Örnsköldsvik 1944); N. Ahnlund, Högtidstal vid Härnösands stifts 300-årsjubileum (i Från ådalar och fjäll 1947, Örnsköldsvik 1947); N. Beltzén, Härnösandsstiftets tillkomsthistoria (ibd). G. Wml: HÄRSKARKULT. Antik h. Om gudakonungen hos vissa primitiva och äldre kulturfolk har funnits hos grekerna, har han försvunnit tidigt med kungadömet. Den antika h. är en produkt av den grekiska religionens upplösning. Det första exemplet kommer från den tid, då kritiken av den ärvda religionen satte in på allvar: den gudomliga dyrkan, som på Samos ägnades Athens besegrare Lysandros kort före 400 f. Kr. Ursprunget är omtvistat. Orientaliskt inflytande är i början icke tänkbart. Man har velat söka ursprunget i heroernas kult, men skillnaden mellan gudarnas och de dödas kult är allt för skarp. Den utjämnades under den hellenistiska tiden, och då heroisk dyrkan ofta ägnades framstående män, fast efter döden, kan den ha varit en impuls. Märkligt är, att på 8300-talet f. Kr. vissa män uppförde sig som gudar, t. ex. Menekrates-Zeus, delvis var detta av psyko-patologisk art. Märkas bör, att man för att ära en förtjänt man uppställde hans bild bredvid en guds bild. Då man offrade på gudens altare för människan, låg förväxlingen mycket nära, att offret bragtes människan; i grunden var detta meningen. Den för den grekiska religionen utmärkande antropomorfismen förminskade avståndet mellan gudar och människor allt mera; gudarna skilde sig från människorna mest genom odödlighet och överlägsen makt. Då männi- 1380