skor, t. ex. Alexander den store, vunno överlägsen makt, fann man intet annat medel att erkänna och ära denna makt än gudakultens gamla former. Parallellt härmed gick euhemerismen, som gjorde gudarna till mäktiga konungar i urtiden, vilka genom sina gärningar förvärvat sig gudomligt anseende och gudomlig dyrkan. Redan tidigt synas städerna i Mindre Asien ha ägnat Alexander den store gudomlig dyrkan. För hans stegrade självmedvetande var det välkommet, att Zeus-Ammon förklarade honom för sin son. Slutligen krävde han erkännande som gud av de grekiska städerna. Den statsrättsliga sidan härav, Alexanders rätt till oinskränkt makt, har överdrivits. Hans efterföljare, diadocherna, krävde ej gudomlig dyrkan, men mottogo den som ett tillbörligt erkännande av sin makt, då den erbjöds dem av de grekiska städerna. Ptolemaios I och hans gemål förklarades för gudar efter sin död. Kulten av den levande konungen jämte hans gemål infördes av Ptolemaios II på 270-talet f. Kr. Exemplet följdes av Seleukiderna och i inskränkt mån av konungarna i Pergamon. H. saknades i Makedonien; detta rike var en nationalstat. I de andra riken, som uppstått ur Alexanders välde, var den ett medel att sammanhålla de olika befolkningselementen. En statsborgarrätt saknades, det enda sambandet var härskarens person. Kejsarkult. När romarna övertogo makten i östern övertogo de också härskarkulten där. Under republikens tid ägnades den de växlande prokonsulerna, och när Augustus blev ensam härskare, åt honom. För att framhålla dess statliga betydelse satte han vid sin sida dea Roma. Vidare tillät han ej romerska medborgare att deltaga i dyrkan av honom som gud, de fingo i stället dyrka hans genius, liksom husfolket brukade dyrka husherrens genius. I Rom uppställdes bilden av kejsarens genius mellan bilderna av kvarterens larer och deras kult uppdrogs åt föreningar bland småfolket. Denna kult överlämnades i municipierna till de frigivna. Därigenom gjorde Augustus de lägre klasserna till kejsardömets tillgivna anhängare. I rikets västra provinser infördes 44* 1381 HÄRSKARKULT kejsarkulten på huvudorterna och plägades i östern av vissa officiellt erkända provinsförbund. Med dem var en notabelförsamling förenad. Så fingo provinsernas framstående män tillfälle att framträda. Efter döden upphöjdes först Caesar, sedan kejsarna, deras gemåler och barn, genom ett beslut av senaten till gudar, såvida icke en kejsares minne utdömdes (damnatio memoriae). De identifierades ofta, även i konsten med vissa gudar. Så skedde redan i hellenistisk tid. Synnerligen viktig var kejsarkultens roll i hären. De levande och de diviniserade kejsarnas bilder fördes på fälttecknen och uppställdes i högkvarteret. Ett medgivande till judarna var att dessa bilder borttogos, då trupper ryckte in i Jerusalem. Kejsarkulten blev så en institution oberoende av de växlande kejsarna, den enda allmänna kulten i det romerska rikets brokiga mångfald av religioner, ett uttryck för rikets enhet. Därpå berodde det, att den kult, som hade den minsta religiösa innebörden, blev den svåraste stötestenen för de kristna, ty att vägra deltagande var högmålsbrott (crimen laesae majestatis). H. frambragte en ideologi, som framträder i vissa epitet, Xotýp, räddare, kunde en man kallas, som hjälpt sin stad i en kritisk situation. Större räckvidd fick ordet, då det bilades härskare. Antiochos III kallades »Asiens räddare». Caesar »världens, hela människolivets räddare». Även gudar buro detta tillnamn. Den religiösa känslan framträder tydligt i en grekisk lovprisning av kejsar Augustus: »Världsalltets eviga makt har skänkt det högsta goda till mänsklighetens överflödande väl, då den förde Caesar Augustus in i vårt lyckliga liy — — —- hela människosläktets räddare, vars förutseende icke blott uppfyllde utan överträffade alla böner». I en annan inskrift läsa vi: »Gudens (dvs. Augustus’) födelsedag var för världen början till det glada budskapet (sùxyyéXwov) om honom». êrxpavýç hänför sig till en guds epifani, dvs. maktyttring. Härmed förbindes rapovoia, ett vanligt prosaiskt ord: inträffandet av en person, en trupp på en plats, men det betecknade också en härskares ankomst till 1382