HÄXERI en ort, varvid han firades med kultiska ceremonier. Kristendomen höjde ordet upp i den religiösa sfären med särskild betydelse. Orienten gick dylika idéer till mötes. Därifrån kom Messiasidéen, föreställningen om frälsaren ur den yttersta nöden. I konsten uttryckes härskarens gudomlighet genom den uppåtriktade, fjärrskådande blicken (så redan Alexander), under senantiken genom frontal ställning, avgränsning från omgivningen och ofta större måttstock. I senantiken blev solkulten en ideell bakgrund för kejsarkulten: liksom solguden styr universum, styr kejsaren världen. Konstantin den store anslöt sig därtill i början av sin bana. Kejsarkulten avskaffades icke omedelbart efter kristendomens seger, utan kvarstod berövad sin religiösa sida. I anslutning till den sökte kejsar Julianus att skapa en hednisk kyrkoorganisation. Kristendomen ersatte den gudomlige härskaren med härskaren av Guds nåde. Se även Konung. Litt.: M. P. Nilsson, Geschichte der griechischen Religion, II (Handbuch d. Altertumswissenschaft, 5:2, 2, München 1950, sid. 128 ff. och 366 ff. med |litteraturhänvisningar, östern); E. Kornemann, Zur Geschichte des antiken Herrscherkultes (Klio, I, Leipzig 1901, sid. 51 ff.; grundläggande men numera åtskilligt föråldrad); J. Toutain, Les cultes païens dans l'empire romain, I (Paris 1906, sid. 43 ff.); Lily Ross Taylor, The divinity of the Roman emperor (i Philological monographs published by the American philological association, I, 1931); G. Herzog-Hauser, artikeln »Kaiserkult» (i Pauly-Wissowas Realencyclopädie der klassischen Altertumswissenschaft, Suppl. 6, Stuttgart 1924); H. Lietzmann, Der Weltheiland (Bonn 1909); H. P. L'Orange, Apotheosis in ancient portraiture (Oslo 1947); H. P. L'Orange och A. v. Gerkan. Der spätantike Bilderschmuck des Konstantinsbogens (Studien zur spätantiken Kunstgeschichte, 10, Berlin 1939); U. Wilcken, Zur Entstehung des hellenistischen Königskultes (Berlin 1938); D. M. Pippidi, Recherches sur le culte impérial (Paris— Bukarest 1943); F. Taeger, Alexander der Grosse und die Anfänge des hellenistischen Herrscherkults (Hist. Zeitschrift 172, 1951). M.P.N. HÄXERI, en form av svart magi, företrädesvis utövad av kvinnor. I nordiskt och västeuropeiskt språkbruk blir h. gärna iden- 1383 SEE m 1 § § 5. Jareergangon if. Häxor brännas på bål år 15535. Träsnitt från samtida flygblad. tiskt med häxprocessernas historia (1200— 1700-talet; i Norden företrädesvis 1600-talets senare hälft). Under denna tid kännetecknas h. av en rad konstant återkommande drag såsom djävulspakt och häxsabbat, dit häxorna infunnit sig ridande i luften. De vetenskapliga framställningarna av h. präglas icke sällan av en tendens att isolera någon el. några av de många faktorer, utan vilka h. icke kan förstås: G. T:s förbud mot trolldom (5 Mos. 18:10; 3 Mos. 19:26) och dödsstraff för trollpackor (2 Mos. 22: 18), antik och orientalisk demontro, som också pånyttfötts genom korstågen och arabisktmoriskt inflytande, romersk rätt med dess straff på bålet för malefici, som förorsaka en människas död, demoniserad, förkristen magisk-religiös praxis, som i synnerhet levat kvar i kätterska sekter, psykologiska faktorer o.s.v. Även skuldfrågan påverkar valet av förklaringsgrunder, i det än kyrkan i dess helhet, än en viss konfession anklagas. På romerskt-katolskt håll skiftar inställningen från ett oförbehållsamt erkännande av forna missgrepp till ett mer eller mindre förtäckt försvar. Detta sammanhänger med den olika uppfattning av h., som finnes redan hos kyrkofäderna: för en del äro några huvudformer av h. inbillning, för andra en realitet. Dessa alternativy återkomma, fastän annorlunda utgestaltade, i den moderna forskningen, som tenderar att övergiva den patologiska förklaringen till förmån för en historisk: häxsabbaten har varit en verklig 1384