HÖGGUDSTRO, en tro på höga gudar (High Gods, grands dieux, Hochgötter). Förekomsten av sådana ibland naturfolken utgjorde för skotten A. L a n g (1844—1912) ett bevis för att E. B. T y lor hade fel i sin utvecklingsteori, enligt vilken gudstron var en sen företeelse inom religionens värld. Lang tvekade emellertid att såsom höggudar beteckna dessa högsta väsen, vilka voro världens och människans skapare och uppehållare, själva utan begynnelse eller slut, allvetande, faderligt välvilliga och väktare över moralen. Icke heller ville Lang vända på det historiska prioritetsförhållandet och förklara h. såsom urspr. Detta gjorde däremot pater W. Schm idt genom sin teori, att h. i själva verket utgjorde den urmonoteism, som senare fördunklats och urartat till polyteism. Ett ställningstagande mot såväl ensidig evolutionism som doktrinär degenerationslära utmärker Söderblom, Pettazzoni och van der Leeuw. Den förstnämnde skiljer mellan naturfolkens mera spekulativt uppfattade skapargudar, av honom betecknade såsom Frambringare (Producer, » producteur», Urheber), och den profetiska uppenbarelsens monoteistiske gud. Den italienske forskaren, som urspr. tänkt sig en linje från naturfolkens högsta väsen över polyteismens höggudar till monoteismens unike gud, har senare ägnat sig åt studiet av de förstnämndasolika attribut. Allvetandet, som väsentligen är allseende, är en egenskap, som t. ex. tillkommer solära väsen, solens öga ser allt. Evigheten, uppfattad såsom beständighet, är också en solär egenskap, medan periodisk nyfödelse eller uppståndelse utmärker ett månväsen. Eftersom en del högsta väsen äro kvinnliga (Moder jord), andra sakna himmelsnaturen och åter andra icke äro skapare, har Pettazzoni övergivit tanken på enhetliga högsta väsen. De olika typer av sådana, som i själva verket finnas, svara mot skilda kulturkretsar. Liksom Pettazzoni genomfört en differentiering ifråga om de högsta väsendena, skiljer han klart mellan dessa och de fyra monoteistiska religionernas (judendomen, zoroastrismen, kristendomen och islam) 1389 HÖGKYRKLIGHET gudar. Monoteismen förutsätter polyteism. men den framgår icke ur denna genom en gradvis skeende utveckling. Den innebär tvärtom en revolution, förorsakad av en skapande religiös personlighet. Under anknytning till Pettazzonis arbete av år 1922 har Widengren starkt framhävt h. såsom ett religiöst urfenomen. Genom »avspjälkning» av olika sidor i höggudens rika väsen uppkommer polyteismen. Widengren undviker termen urmonoteism och opponerar mot Schmidts särskiljande av guden och dennes uppenbarelseform i naturen (himlen). Likväl kommer han närmast att omfatta dennes teori om gudstrons utveckling, mot vilken Pettazzoni så skarpt opponerat sig. Evolutionismens förespråkare hävdar, att naturfolkens tro på ett högsta väsen beror på den kristna missionens inflytande. Häremot har man bl.a. genmält, att h. finns hos de kaliforniska indianer, som varit mest opåverkade av kristendomen, medan den saknas hos de stammar, där missionen arbetat längst. Att argumenten icke tryta, framgår av Karstens replik, att missionärerna då »mycket illa skött sin huvuduppgift». Denna diskussion tappar det mesta av sin mening, om h. har den ovan refererade, differentierade prägeln. Litt.: N. Söderblom, Gudstrons uppkomst (Sthm 1914, tysk 2 ed. Leipzig 1926); dens., Den levande Guden (Sthm 1932, s. 36 f., 387); G. Widengren, Hochgottglaube im alten Iran (Uppsala univ. årsskr. 1938:6); dens., Religionens värld (Sthm 1945, sakregistret); dens., Religionens ursprung (Sthm 1946); R. Karsten, Stridsfrågor inom den moderna sociologien och religionsvetenskapen (Helsingfors 1947, s. 83 ff., 111 ff.; kritik av Widengren); G. van der Leeuw, La religion dans son essence et ses manifestations (Paris 1948, s. 18); E. Ehnmark, Religionshistoriens gräns (i Sv. teol. kvartalskrift 1949; justering av den gängse Languppfattningen); R. Pettazzoni, Saggi di storia delle religioni e di mitologia (Rom 1946, företalet; viktig självredogörelse för P:s under forskningens gång alltmer modifierade uppfattning); dens., La formation du monothéisme (i Revue de l'université de Bruxelles, Mars—Avril 1950). C.-M. E. HÖGKYRKLIGHET. Namnet h. kommer från den anglikanska kyrkan, där det bru- 1390