HÖGKYRKLIGHET kats sedan 1660-talet. Det blev då benämningen på den riktning inom denna kyrka, som under uppgörelse med puritanismen och andra kalvinskt betonade strömningar ville hålla sig till den mera allmänkyrkliga, »katolska» syn, som tidigare omfattats av sådana kyrkomän som Richard Hooker (d. 1600), Richard Bancroft (d. 1610), Lancelot Andrewes (d. 1626) och William Laud (d. 1645). H. karakteriserades, när den framträdde med detta namn, av uppslutningen kring en rikare liturgi, grundad på en till förmån för äldre kyrkobruk generös tolkning av Book of Common Prayer, vidare av uppskattningen av sakramenten och det kyrkliga ämbetet med tyngdpunkt på biskopsämbetet och slutligen av anslutningen till kyrkofäderna och »de sex första århundradenas kyrka», d. v. s. den odelade kyrkan före det stora schismat mellan Roms och Österns kyrkor. Den engelska h:s målsättning och ideal har sedan i olika avseenden växlat. Medan den sakramentala och den episkopala prägeln samt det allmänkyrkliga (katolska) draget städse bevarats, har teologien och kyrkopolitiken kunnat vara ganska olika under olika tider. Sålunda har den kyrkopolitiska ståndpunkten kunnat svänga från en mot den rådande staten strängt kritisk inställning, såsom fallet var med non jurors (edsvägrarna) efter den ärorika revolutionen 1689 och i viss mån med oxfordrörelsen under dess första tid — till en statskyrkliginstitutionell inställning, såsom fallet var under det viktorianska skedet. Vad teologin beträffar har denna än haft en mera humaniserande än en mera romaniserande prägel. Den största betydelsen för h:s nuvarande målsättning har oxfordrörelsen* ägt. De för denna karakteristiska dragen äro ännu h:s i vidare mening och anglokatolicismens (se Anglikanska kyrkan) i synnerhet, nämligen koncentrationen i gudstjänst- och fromhetslivet kring nattvarden och den kring nattvardens konsekrerande och offrande uppbyggda rika liturgin, vilken tolkar Book of Common Prayer i medeltida riktning (the Sarum use) samt den höga uppskattningen av biskopsämbetet och 1391 dess successio apostolica fattad ej främst som en kyrkoorganisatorisk utan som en dogmatisk nödvändighet. I de kontinentala och då särskilt de lutherska kyrkorna har beteckningen h. icke samma enhetlighet som i den anglikanska kyrkan. I allmänhet har dock h. fått beteckna »en uppfattning, som betonar kyrkans karaktär av frälsningsanstalt, prästämbetet och särskilt det biskopliga och överhuvudtaget kyrklig tradition samt åsyftar rikare liturgi med särskilt framhävande av sakramenten». Sin inspiration har h. inom de lutherska kyrkorna kunnat hämta från skilda håll, från h. inom anglikanska kyrkan, från den romersk-katolska eller den ortodoxa kyrkan men också från äldre tider i den lutherska kyrkans historia. De skilda traditionerna ha dock icke inom h. kunnat sammansmälta till en enhet utan ha vid olika tillfällen kommit i konflikt med varandra. Som den första högkyrkliga rörelsen inom lutherdomen brukar man karakterisera nylutheranismen under 1800-talet, präglad av män som Theodor Kliefoth (d. 1895), Wilhelm Löhe (d. 1872) och August Fr. Chr. Vilmar (d. 1868). Man finner här en stark betoning av den givna och traderade kyrkan som frälsningsanstalt, av sakramenten som bärare av den gudomliga nåden och av ämbetet såsom ensam förmedlare av de av Gud åt kyrkan och dess medlemmar skänkta välsignelserna. Av nylutheranismen påverkad var i Sverige den lundensiska »stora fakulteten» vid 1800-talets mitt (Henrik Reuterdahl, Ebbe Gustaf Bring m. fl.). Den av denna fakultet präglade teologiska riktningen, som hade sitt organ i » Svensk kyrkotidning» 1855—63, benämndes redan under sin verksamhetstid för högkyrklig. Namnet h. hade tidigare i Sverige brukats endast om den engelska h. och som en direkt översättning av »High Church». Att termerna högkyrklig och lågkyrklig nu kommo att användas om den lundensiska »stora fakultetens» resp. den samtida uppsalafakultetens (And. Fredr. Beckman, d. 1894, m. fl.) teologiska grundsyn, innebar emellertid icke, att de dåtida svenska kyrkliga förhäållan- 1392