dena påverkats från anglikanskt håll. Spänningsförhållandet mellan h. och lågkyrkligheten var en inomluthersk eller åtminstone inomprotestantisk företeelse och bottnade i olika uppfattning om kyrka, nådemedel, ämbete, lekmannaaktivitet, kyrka och stat m. m. Vad som i Sverige benämndes h. fick i fortsättningen sällan sin fasta definition. H. kunde användas i mycket vid mening, såsom om den schartauska kyrkligheten på grund av dess uppslutning kring kyrkans ämbete och nådemedlen under avvisande av frikyrkliga tendenser, ehuru inom denna kyrkofromhet sådant saknades, som man eljest förbundit med h., t. ex. det liturgiska intresset eller uppslutningen kring det särskilda biskopsämbetet. En mera klar terminologi har skapats först sedan den högkyrkliga rörelsen i Tyskland under 1900-talets tredje decennium fått fastare utgestaltning. 1918 grundades i Berlin »Hochkirchliche Vereinigung», som ville arbeta för kyrklig självständighet gentemot staten, starkare samhörighet med andra kyrkor, biskopsförfattning, starkare betoning av sakramenten, rikare liturgi, biktinstitutionens återupprättande och skapandet av en evangelisk tidegärd. Föreningen skulle stå på den Augsburgska bekännelsens grund under avvisande av den romerska katolicismen. Med samma målsättning men utan avståndstagande från Rom och i stället under hävdande av sin interkonfessionella inställning grundades 1924 »Hochkirc hlicher ekumenischer Bund», vars tidskrift »Una sancta» blev det ledande högkyrkliga organet. Den senare föreningen blev, icke på det praktiska men väl på det teologiska området, den mest betydelsefulla. Den gamla odelade kyrkan erkändes som den rätta kyrkan och skulle därför tagas som ideal för de nuvarande. Förbindelser inleddes med representanter för de anglikanska och de katolska kyrkorna, vilka också medarbetade i Una sancta, tills detta för de romersk-katolska kyrkomännens del förbjöds av påven 1927. Detta innebar för h. ett kraftigt bakslag. Ett förnyat intresse uppstod emellertid, sedan Friedrich 1393 HÖGKYRKLIGHET Heiler 1929 blivit h:s ledande man ej minst på grund av sin programförklaring för rörelsen i »Evangelische Katholizität», 1926 (till svenska 1927 under titeln Evangelisk högkyrklighet). H. trängdes under Hitler-regimen åt sidan av andra kyrkliga frågor men har efter kriget vunnit ny livskraft under Wilhelm Stählins och Hans Asmussens ledning. I de skandinaviska länderna har h. vunnit starkast ingång i den svenska kyrkan, där man t.o.m. kan tala om »den högkyrkliga väckelsen». En äldre från 1910-talet verkande krets har fått sin inspiration främst från den anglikanska kyrkan och har haft sin betydelse för nattvardslivets förnyelse. En yngre från 1930-talet framträdande grupp har främst inspirerats från den liturgiska förnyelsen på kontinenten. Sin mest kände företrädare har denna grupp i kyrkoherden i Osby, d:r Gunnar Rosendal, vilken i ett flertal på förlaget Pro Ecclesia utgivna böcker med början i »Kyrklig förnyelse», 1935, fört dess talan. H:s organ äro bl. a. olika i första hand prästerliga sammanslutningar, t.ex. Societas S:tae Birgittae, den periodiska cirkulärskrivelsen »Rundbrev för kyrklig förnyelse», Laurentiistiftelsen i Lund med dess studentinternat, Hjelmserydsstiftelsen i Växjö stift med dess kyrkliga gästhem m. m. Att i en kort formel sammanfatta den nutida svenska h:s målsättning och program låter sig icke göra. H. vill verka för nattvardsväckelse och sakramental livssyn, en rikare liturgi i allmänkyrkliga former, återupplivandet av tidegärden och bikten samt betonandet av nådemedelsämbetet och särskilt biskopsämbetet i den apostoliska successionen. Ett grunddrag är strävan att söka förena det »katolska» (allmänkyrkliga) i vidare mening med det evangeliska. Innanför denna gemensamma ram finnas emellertid olika skiftningar i målsättningen, alltifrån romaniserande eller anglikaniserande drag till en betoning av det allmänkyrkliga (katolska) i Luthers teologi och de lutherska bekännelseskrifterna. H. i de övriga nordiska länderna är av mindre omfattning än i Sverige. För D a n- 1394