HÖGMÄSSA marks del har delta till en del sin orsak däri, att en sakramental syn redan väckts genom Grundtvig och sedan präglat de kyrkliga riktningarna. En äldre h. i Danmark är praktiskt sett ett med »Kirkeligt Centrum». En yngre h. med samma karakteristika som den nutida svenska har sina centra i »Ansgarbroderskapet» och i »Teologisk Oratorium». I Finland möter h. i »S:t Henrikskretsen» (finlandssvensk) samt i smärre liknande företeelser på finskt håll samt i Norge i »Ordo crucis». Se även Lågkyrklighet. Litt.: För England se litt. till art. Anglikanska kyrkan. För Tyskland se de fortlöpande årg. av Die Hochkirche, månadsskrift sedan 1919. För 1800-talets sv. h. se G. Aulén, Till belysning af den luth. kyrkoidén, dess historia och dess värde (Uppsala 1912); S. Ölander, Anton Niklas Sundberg (diss. Uppsala, Sthm 1951). För nutida svensk h. se G. Rosendals o. övriga på förlaget Pro Ecclesia utg. skrifter. Jfr V. Södergren, Vägar vi gått och vägen fram. Tankar och linjer till hundra år av svenskt kyrkoliv (Sthm 1945) och Y. Brilioth, Herdabrev till Uppsala ärkestift (Sthm 1950). R. A. HÖGMÄSSA. I den allmänna gudstjänstens* historia har h. spelat den främsta rollen. De självständiga missalen (mässböcker), som under medeltiden utformades för de olika stiften i Norden, uppvisa också skilda inflytanden. I Sverige möta sålunda i Uppsalamissalet (tr. 1484 och 1513) inflytanden från engelsk, cisterciensk och dominikansk tradition. Strängnäsmissalet (tr. 1487 och sannolikt brukat även för Västerås stift) uppvisar ett ålderdomligt engelskt inflytande samt päverkan från Linköpingstraditionen, som likaså karakteriseras av starka engelska inflytanden vid sidan av dylika från Nordvästtyskland, Köln och Rhentrakten, vilka nått Linköping dels över Lundatraditionen dels också på ett mera direkt sätt oberoende av de övriga stiften, och i Skaratraditionen framträder samma ålderdomliga engelska inflytande ehuru starkare än i något annat stift. Från Uppsala nådde sedan missionen Finland och Åbomissalet (tr. 1488) är också djupt engagerat i Uppsalamissalets tradition. 1395 Missaletraditionen är för dansk medeltid föga utforskad. Tryckta missalen äro dock bevarade för Lund (1514), Roskilde (1510, »Canon Roschildensis» 1522), Slesvig (1486) och Viborg (1500). Dessutom möta fragment av missalen för Odense (1483) och Ribe (1504) samt för franciskanerorden (1504). För Norges del förekommer endast ett tryckt missale, Nidarosmissalet (1519), vilket skulle brukas i Norge, Island, Grönland och på Färöarna. Här spåras inflytanden framför allt från England och Frankrike. Skillnaderna mellan stiftstraditionerna i de nordiska länderna hänför sig huvudsakligen till olika helgdagars firande och utgestaltandet av dessa, under det att stommen av den medeltida h. överensstämmer med allmän romersk tradition. Före h. försiggick sålunda prästens enskilda beredelse bestående av särskilda böner i sakristian vid de liturgiska plaggens påtagande, hans böner inför altaret, vari ingick en syndabekännelse*, samt slutligen hans incensering (välsigna med rökelse) och kyssande av altaret. Själva mässan började med introitus* (en av kören sjungen antifon), fortsatte med Kyrie* (Herre förbarma dig) oftast 9-faldigt sjungen, Gloria" (Ära vare Gud) med Laudamus (Vi prisa dig), tvenne textläsningar, epistel och evangelium, enl. de i missalet angivna texterna för kyrkoåret, vilka antingen återfunnos i proprium de tempore (kyrkoårets stomme av sön- och högtidsdagar) eller i proprium de sanctis (kyrkoårets helgondagar). Mellan de båda textläsningarna sjöngs av prästen och kören ett sångparti, som efter sin karaktär benämndes graduale efter den gamla anordningen med solosångens utförande från trappsteget (gradus) till ambon (den pulpet varifrån evangeliet lästes) eller sekvens (upprepning), vilken via trubadurdiktningen och klostren kommit in i h. Efter evangeliet följde credo (trosbekännelsesen*), i samband med vilken ofta en kortare predikan ägde rum. Den följande delen av h. var gudstjänstens höjdpunkt. Då försiggick Kristi på nytt i varje mässa upprepade, oblodiga offer då oblater och 1396