——— vin förvandlades till Kristi verkliga lekamen och blod (£transsubstantiationen). Denna del började med en offertorieavdelning (offeravdelning), varunder församlingen särskilt på de stora högtidsdagarna som en återstod av den gamla seden att här offra bröd och vin till den förestående nattvardsmäåltiden gav sitt bidrag till något av medeltidskyrkans många offer. Under denna avdelning iordningställdes nattvardselementen av prästen före konsekrationen (invigningen). Denna senare började med en efter kyrkoåret varierande prefation (inledande ord), som efter lovsången Sanctus (Helig) utmynnade i Canon missae (mässans rättesnöre), en samling böner, varunder enligt romersk uppfattning förvandlingsundret skedde och som därför omgavs med så stor vördnad, att de av prästen icke fick läsas högt. Som ett yttre tecken på förvandlingen lyfte prästen först oblaten och sedan kalken (elevation) att tillbedjas av folket, när de för förvandlingen avgörande orden lästes. Efter Fader vår begynte sedan kommunionen (nattvardsakten), varunder i allmänhet prästen ensam kommunicerade utom vid påsk, då även en omfattande församlingskommunion förekom, vid vilken dock endast brödet utdelades. H. avslutades med välsignelsen och orden Ite missa est. Den kritik, som reformatorerna i de nordiska länderna riktade mot den medeltida mässan, gällde liksom på kontinenten framför allt canon missae. Därför möta också tidigt uppgifter om att man helt enkelt uteslöt canon och använde den gamla mässan i evangeliskt syfte. Dessutom angrepo reformatorerna det latinska gudstjänstspråket och krävde modersmålet också i mässan. Sverige. I Sverige utkom år 1531 den första reformerade mässan, Olavus Petris Svenska Mässa (SM), som tillgodosåg båda de ovannämnda kraven: modersmålet var helt genomfört och kanon utesluten. Grundstommen var dock rent medeltida. Olavus Petri följde i detta fall Luthers intentioner i »Formula missae» 1523, vilka via Nürnbergermässan 1525 eller med den närbesläktade mässordningar nått Sverige. Anordningen med en inledande syndabekän- 1397 HÖGMÄSSA nelse som ersättning för en utesluten biktavdelning liksom en inskjuten nattvardsförmaning före kommunionen möter nämligen i snarlik form just i denna senare. Avgörande för den senare utvecklingen blev de svenska reformatorernas inställning till ceremonifrågan. (Jfr Adiafora.) De skilde på tre slags ceremonier: nödvändiga, frivilliga och förkastliga. Till de nödvändiga hörde framför allt sådana som rörde kyrkans yttre organisation, till de frivilliga t. ex. oblaternas utseende eller bruket av olika slags mässkläder och till de förkastliga slutligen sådana ceremonier, som representerade direkt oevangeliska element eller inbjöd till en oevangelisk tolkning t.ex. tillbedjan av den konsekrerade hostian i processioner. Striden kom givetvis att röra sig om de båda sistnämnda grupperna. En frivillig ceremoni innebar nämligen, att de enskilda kyrkorna hade rätt att lagstifta om den efter gottfinnande men ej att den enskilde prästen fick godtyckligt välja eller vraka. För reformatorerna var också ett mycket stort antal ceremonier frivilliga, blott de icke missbrukades. Så var t.ex. Fader vår i SM 1531 i enlighet med Nürnbergermässan icke placerad omedelbart efter instiftelseorden utan föregicks av Sanctus. Laurentius Petri förklarade, då strid uppstod om detta moment, att ingen anledning fanns att bryta den svenska traditionen, därför att andra kyrkor utbildat en annan. 1894 och 1942 ändrades dock .den svenska traditionen. Ett motsatt för- hållande möter ifråga om elevationen. Denna fanns med i SM 1531 men blev genom Johan III:s liturgi 1576 misstänkt, då den brukades för att framhäva förvandlingsundret. Därmed gled denna i sig själv frivilliga ceremoni över till de förkastliga och avskaffades 1595 samt tillhör sedan dess icke lagligen den svenska nattvardsliturgien. Under den första reformatoriska brytningstiden utkom förutom Olavus Petris SM 1531 tvenne nytryck därav 1535 och 1537. Då gjordes också ett misslyckat försök att i Linköpings stift införa en renad katolsk mässa som ett uttryck för re- 1398