ria. Erfaringene under og etter krigen har imidlertid styrket den rådende h.-forms stilling i kirkelivet, og revisjonsplanene kan nå anses for skrinlagt. Litt.: Departements-Tidende (Kristiania 1887, s. 177 ff.); O. Moe, Vor Høimesse-Gudstjenestes historie siden reformationen (Theol. Tidsskrift 3 rekke, bind II, Christiania 1888, s. 402—59). H. F. DET HÖGSTA GODA. Tanken på h, summum bonum, torde urspr. tillhöra ett annat idésammanhang än det biblisktkristna. Från antik filosofi har den vunnit insteg i romersk-katolsk teologi och medverkat till den omböjning, som de bibliska tankarna där undergått. Givetvis kan uttrycket också brukas i mera allmän bemärkelse, liktydigt med »det väsentliga», »det absolut avgörande» e. d. och i denna betydelse ge uttryck åt bibliska tankar. I det följande taga vi icke hänsyn härtill liksom icke heller till Kants användning av termen. Sin specifika innebörd får begreppet h. genom förbindelsen med den finalistiska tankegång, som är gemensam för antikens etiska åskådningar och som särskilt utformats av Aristoteles. Enl. denne uppställer människan i varje handling ett visst värde (ayatóv, bonum) som mål för sin strävan. En del värden eftersträvas emellertid blott som medel för att uppnå något annat, vilket i sin tur kan tjäna ett än högre mål o. s. v. Denna kedja av medel och ändamäål kan dock icke tänjas ut i det oändliga, enär handlandet då ytterst skulle sakna mening. Av alla de olika värden som eftersträvas, måste det därför finnas ett som är det slutliga och högsta (summum, extremum, ultimum bonum). H. betecknar yttersta gränsen för människans värdesträvan (ò &oxa-TOY TÖV ĠpEXTÖY). Redan av denna summariska redogörelse för begreppet h. framgår dess oförenlighet med biblisk tankegång. Ty enl. denna har etiken icke final utan — grovt uttryckt — kausal orientering; det goda handlandet tänkes framkomma spontant och omotiverat, d. v. s. utan inriktning på lockande mål. 1405 DET HÖGSTA GODA Enl]. antik åskådning tänkes sålunda människans strävan gå tvärs igenom de förmedlande värdena fram till h. som slutmålet, det egentligt eftersträvansvärda, det som skänker värde också åt de mellanliggande leden. Denna värdeöverföring från h. till de lägre värdena beror enl. aristotelisk tankegång närmast på att de senare äro medel för uppnåendet av det förra. Enl. platonsk uppfattning råder däremot en mycket intimare förbindelse dem emellan än denna rent instrumentala. De lägre värdena, tingen i sinnevärlden, ha en viss delaktighet (péðs&ıç, participatio) i de högre värdena eller idéerna genom att avbilda och återspegla dessa. Hos Platon kan man räkna hela idévärlden till h. Men man möter hos honom också tanken, att det godas idé höjer sig över den övriga idévärlden och genomstrålar den med sin godhet, på samma sätt som idéerna genomstråla sinnevärlden. Mellan platonsk och aristotelisk värdebetraktelse föreligger vidare den principiella skillnaden, att enl. den förra är h. — såsom idévärlden överhuvud — subjekttranscendent, d. v. s. existerar utanför och oberoende av det värderande subjektet. Enl. den senare är däremot h. subjektimmanent och utgör en kvalitet hos den värderande själv, en utveckling (aktualisering) av i den egna personen givna möjligheter (potenser). Denna olikhet sammanhänger nära med Aristoteles omformning av idéläran, varigenom de transcendenta idéerna bli tingens immanenta former. Människans etiska hållning får därmed karaktär av självhävdelse och självfullkomning; h. för ett väsen består i dess egen utveckling och fulländning. Inom platonismen är däremot slutmålet för människans strävan ett utanför henne själv befintligt värde, och den inställning, vari detta uppnås, får därför ettdragavhängivelse, som kan stegras till självuppgivelse. I den romerska teologien bestämmes nu Gud såsom h. En handling får icke högsta etiska valör utan att vara inriktad på detta. (Jfr distinktionen ufi-frui, bruka-njuta.) Platonismens subjekttranscendens med dess hängi- 1406