begjæret. Karakteristisk er hans klart negative reaksjon på Brandes’s forherligelse av Nietzsche og hans avvisning av enhver form for »overmenneske»moral, særlig tydelig i »John Gabriel Borkman» (1896). Skyldfølelse og anger betraktes ikke av I. vesentlig som sykelige fenomener, men som positive faktorer i den indre frigjørelseskamp. I:s diktning omfatter i det hele en vidtfavnende problematikk og gir ikke uttrykk for et konsekvent menneskesyn. Han kan ikke tas til inntekt for et bestemt livssyn. Men hans personlighetsidé, hans syn på hva det vil si »at være sig selv», hans kalls-tanke og offer-tanke har den dypeste inspirasjonskilde i kristen menneskeoppfatning. Litt.: Hovedverket om I:s forhold til kristendom og etikk er H. Brenel, Etiska motiv i H. I:s dramatiska diktning (Sthm 1941). Forøvrigt henvises til: E. Kihlman, Ur Ibsendramatikens idéhistoria (diss. Helsingfors 1921); V. Erichsen, Søren Kierkegaards betydning for norsk åndsliv (1923); H. Beyer, Søren Kierkegaard og Norge (Kristiania 1924); K. Andersen, Den religiøse motsetning mellem Søren Kierkegaard og H. I. (i Kirke og Kultur 1928 s. 213 ff.); H. Koht, H. I. 1—2 (Oslo 1928—1929); H. W. Freihow, H. I.s »Brand» (diss. Oslo 1936); P. Svendsen, Gullalderdrøm og utviklingstro (Oslo 1940, særlig s. 471 ff. om Det tredje rike); A. H. Winsnes, Ibsen kontra Nietzsche (i Diktning og livssyn, Oslo 1949); H. Ording, Det kristne i Peer Gynt (i Samtiden 1948 s. 487 ff.); H. Ording, For tro og tanke (Oslo 1950). A. H. W. IDEALISM är ett ord, som i filosofiskt språkbruk uppvisar flera betydelsevarianter. I. är först och främst en metafysisk åskådning, en teori om den sanna verklighetens väsen. Den utgår liksom andra metafysiska läror från en distinktion mellan den för oss givna fenomenvärlden och en bakom liggande transcendent värld. Den senare uppfattas av i. som immateriell i motsats till den av rummets form bestämda sinnevärlden. Ofta tänkes den även som oberoende av tidsformen, som en evig och oföränderlig realitet. För Platon* är den ett system av idéer eller oförgängliga mönsterbilder, vilka på ett mer eller mindre ofullkomligt 5 IDEALISM sätt återspeglas i den sinnliga världen. Senare idealistiska teorier ha uppfattat den som ett system av individuella andliga väsen. Ett exempel är Leibniz* monadlära; ett annat är Boströms* lära om en värld av personligheter eller självmedvetna väsen, vilka ingå i en alltomfattande gudomlig personlighet. En modern representant för denna åskådning är den engelske tänkaren J. Mc. Taggart. Den metafysiska i:s radikala motsats är den metafysiska materialismen*, som identifierar det sant verkliga med en i rummet utsträckt och av mekaniska lagar bestämd värld. I. i metafysisk mening kallas ofta spiritualism, särskilt i franskt språkbruk. I. i kunskapsteoretisk mening. Medan realismen antager en av medvetandet oberoende »yttervärld» eller transcendent värld, till vilken vår kunskap hänför sig, hävdar den kunskapsteoretiska i. att den s. k. yttre verkligheten endast föreligger som innehåll i ett medvetande. Ett objekt är otänkbart utan ett subjekt, för vilket det existerar. »Att vara är att förnimmas» (Berkeley). Medan den antika och medeltida filosofien behärskas av en realistisk tendens, ha idealistiska kunskapsteorier gjort sig starkt gällande inom den nyare filosofien. De ha tagit sin utgångspunkt i den vanliga tanken, att subjektet omedelbart och med absolut visshet uppfattar sina egna tillstånd, sina förnimmelser, föreställningar och tankeakter, och därifrån sluter sig till existensen av en verklighet utom medvetandet. Frågan blir då, om vi kunna veta något om denna transcendenta värld. Utifrån den subjektivistiska förutsättningen kommer kunskapen om densamma att te sig mer och mer problematisk. Den blir ett obestämt något, om vilket vi intet kunna veta. Lockes kunskapslära visar i denna riktning, ehuru han icke själv fullföljde den. Berkeley hävdade däremot, att tanken på en av medvetandet oberoende yttervärld är ett meningslöst skenbegrepp. De s. k. materiella tingen äro endast varaktiga knippen av förnimmelser hos ett medvetande. På analogt sätt utvecklade Fichte den kantska kunskapsteorien till en radikal i. Tanken 6