IDEALISM på det ovetbara »tinget i sig» är för honom en rest av dogmatism; den s. k. objektiva verkligheten måste helt förklaras ur det kunskapsteoretiska subjektet. I. i denna mening uppvisar olika typer. Den kan vara psykologiskt orienterad och identifiera det verkliga med innehållet i individuella medvetanden. Denna uppfattning synes föra till absurda konsekvenser: tingen skulle bliva till intet så snart de inte äro föremål för en varseblivningsakt. Skillnaden mellan dröm och verklighet utplånas, och solipsismen synes bli den yttersta konsekvensen. Berkeley, som företräder en psykologisk i., söker undvika svårigheterna genom en metafysisk tankegång. Även om många ting inte uppfattas av ett ändligt subjekt, existera de likväl som innehåll i Guds oändliga medvetande. En annan typ är den transcendentala idealismen, som bygger på Kants* kunskapsteori. Enl. Kant blir erfarenheten möjlig därigenom att förnimmelsernas mångfald ordnas enl. förståndets kategorier. Fichte gjorde ett försök att härleda såväl erfarenhetens innehåll som dess former ur det rena jaget, fattat som oändlig aktivitet. Jaget sätter sig själv och sätter mot sig ett objekt, ett icke-jag, som framträder i en mångfald av olika ting, liksom jaget manifesterar sig i en mångfald individuella jag. Kunskapsteoriens uppgift är att klargöra de transcendentala akter, varigenom det rena jaget frambringar vår erfarenhetsvärld. Fichtes i. utmynnar i en etisk tankegång: den givna världen är material för jagets aktivitet; den är ett verksamhetsfält, där varje individuellt jag får sin särskilda uppgift att lösa. Den praktiska filosofien ger svaret på den teoretiska filosofiens problem. Schelling företräder en estetiskt orienterad i. och Hegel* en logisk i. Denna utgår från det absoluta tänkandet, vars former på samma gång äro verklighetens allmänna former. Sålunda går den kunskapsteoretiska i. över i en idealistisk metafysik. Samma utveckling äger rum hos Hegels motståndare Schopenhauer. Han utgick från en psykologiskt tolkad kantianism, enl. vilken den givna världen i rum och tid är inbegreppet 7 av våra föreställningar. Men hans tankegång utmynnar i läran om verkligheten som till sitt väsen strävan eller vilja. De fysiska tingen äro fenomen för oss av världsviljans manifestationer. Boström bygger på Berkeleys grundtanke: att vara är att förnimmas. Att vara för något annat är att förnimmas av något annat. Men det som är något för en annan måste vara något för sig själv. Alltså måste det som förnimmes av någon annan även förnimmas av sig själv, m. a. o. vara ett förnimmande väsen. — Moderna nykantianer (Cohen, Natorp, Rickert m. fl.) ha utvecklat en idealistisk kunskapsteori med avvisande av den idealistiska metafysiken och överhuvud all metafysik i traditionell mening. I. i estetisk betydelse. Därmed brukar man förstå en teori, enl. vilken konstens uppgift är att tolka eviga idéer genom sinnliga symboler. Denna uppfattning företräddes av den senantika nyplatonismen (Plotinos) och av den platoniserande renässansestetiken (ex. florentinaren Marsiglio Ficino). I nyare tid har den förfäktats av Schiller, av Schelling och av Schopenhauer, som i den estetiska kontemplationen såg en väg till frigörelse från livsviljans tyranni. I Sverige ha exempelvis Tegnér* och Viktor Rydberg* givit uttryck åt en idealistisk syn på konsten i samband med en avy Platon påverkad idealistisk världsåskådning. Denna estetik ser i det sköna »avbilder av de eviga idéerna, av de levande mönsterbilderna i det gudomliga förnuftet» (Rydberg). Dess diametrala motsats är den estetiska naturalismen*, för vilken konstens mål är att ge en trogen avbildning av den sinnligt givna verkligheten. I populär mening betyder i. en strävan att skildra det vackra och tilltalande i verkligheten med bortseende från dess fula och frånstötande moment. Den etiska i. utgår från i sig giltiga andliga värden och betraktar dem som riktpunkter för det rätta handlandet. Dess klassiska uttryck är Platons »Gorgias», där det goda ställes i skarp motsats till det blott angenäma. Hos Platon liksom hos många senare tänkare sättes den etiska i. 8