i samband med en idealistisk världsåskådning. Men å andra sidan har en idealistisk etik stundom förenats med teoretisk naturalism och positivism. Den förutsätter, att människan enl. sin natur har en tendens att bedöma sitt handlingssätt enl. ideella måttstockar, oberoende av personliga fördelar och intressen. I motsats till en naturalistisk etik, som utgår från livet som det högsta värdet, säger den etiska i. med Schiller: »das Leben ist der Güter höchstes nicht». Vår uppgift är att söka förverkliga överindividuella värden, och i jämförelse därmed är det individuella välbefinnandet av underordnad betydelse. Västerlandets klassiska humanism har uppburits av en sådan åskådning, vare sig den utmynnat i en religiös tro på en högre moralisk världsordning eller stannat vid en inomvärldslig kulturidealism. Inom historiefilosofien* betyder den idealistiska historieuppfattningen en lära, som i olika tiders ledande idéer ser utvecklingens främsta drivkrafter. Den står i opposition mot den materialistiska historieuppfattningen, som framför allt betonar de fysiska betingelsernas (Buckle) eller de tekniskt-ekonomiska faktorernas (Marx) dominerande roll i utvecklingsprocessen. Litt.: Otto Willman, Geschichte des Idealismus 1—3 (Braunschweig 1894—1897); G. E. Moore, The refutation of idealism (i Philosophical studies, London 1922); A. C. Ewing, Idealism: a critical survey (London 1934). G. A. IGNATIUS AV LOYOLA, se Jesuiterordenen. ILLUSJONISME kalles den oppfatning som reduserer hele vår erfarings- og Opplevelsesverden til en illusjon, et skinn. Illusjoner er subjektive fornemmelser og følelser som projiseres ut i den ytre virkelighet. Den teoretiske i. oppfatter all erkjennelse som illusorisk og er den ytterste konsekvens av idealistiske og subjektivistiske erkjennelsesteorier. Den praktiske i. holder verdiene for skinn og nekter mer spesielt den etiske vurderings objektive gyldighet (etisk i.). Historisk spiller i. størst rolle i indisk tenkning og i sin etiske form i den greske sofisme. I nyere tid lærer Sch o- 9 ILLUSJONISME penhauer* en i. av indisk type, mens Max Stirner representerer en radikal etisk i. Religionsfilosofisk er i. den oppfatning som holder Gud eller guder for en projeksjon av menneskelige følelser og ønskebehov. Den har sine røtter i antikken, særlig i den epikureiske skoles teori om at gudene er skapt av frykten (Lu krets, Statius). På 1600-tallet opptok Hobbes epikureiske tanker. I »Leviathan» (1651) læres at frykt og uvitenhet er religionens røtter. Frykten forklarer best polyteismen, hvor fantasien skaper vesener med makt til å hjelpe og skade, mens monoteismen kan forklares som forsøk på å finne årsaken bak tingene. Et hovedverk er Hum es »Natural history of religion» 1757, hvor religionens irrasjonelle karakter understrekes og dens utspring søkes i håp og frykt, bekymring for fremtiden og angst for det ukjente. Mens 1700-tallets franske ateister reproduserte Hume temmelig mekanisk, utbygde L. Feuerbach* i. til en sluttet religionsteori (Das Wesen des Christenthums 1841). Det som kalles Gud, er i virkeligheten en projeksjon av mennesket selv. Som menneskelige egenskaper er gudene virkelige nok, men som guder er de illusjoner, fantasivesener eller poetiske vesener. Teologi er antropologi. Denne i. er det teoretiske grunnlag både for Marx’s og Nietzsches ateisme. En ny form for i. foreligger i Freuds teori om at gudsforholdet er en projeksjon av farsforholdet (Ødipuskompleks). Psykoanalytiske teorier har kunnet tolkes til fordel for etisk i. En prinsipiell uklarhet ligger i at det ikke sondres klart mellom en rent psykologisk teori om religiøse forestillingers subjektive røtter og en dom over deres objektive gyldighet. Litt.: O. Panizza, Der Illusionismus und die Rettung der Persönlichkeit (Leipzig 1895); Fr Gogarten, Illusionen (Jena 1926); S. Freud, Die Zukunft einer Illusion (Ges. Schr. XI, Leipzig, Wien, Zürich 1928); A. Leroy, La critique et la religion chez David Hume (Paris 1929); Y. Ahlberg, Kristendomskritiken hos Ludwig Feuerbach (Sthm 1947). J.B. H. 10