IMAGO DEI IMAGO DEI, Guds avbild, har fått sin teologiska betydelse av 1 Mos. 1:27 (jfr även 1 Mos. 5:1, 9:6 samt i apokryf. Vish. 2:23 och Syr. 17:3), där det heter att Gud skapat människan till sin avbild. Att Gud skapat människan till att vara god och att hon nu är ond, dessa två satser äro bärande i N.T., och de bilda den bakgrund mot vilken hela det nytestamentliga budskapet skall ses. Såväl avfallet från Gud (Rom. 1:22 ff.) som den härlighet de kristna skola nå (2 Kor. 3:18) har som sin förutsättning Guds ursprungliga skapelsevilja med människan. Med Guds avbild avses på de anförda ställena i bibeln den särställning som kommit människan till del till skillnad från den övriga skapelsen. Denna höghet är på något sätt Gud lik. Människan är en varelse, vars hela väsen icke kan förklaras »nerifrån». Huru olika man än bestämt människans särart, torde det dock stå tämligen klart att människolivets värde ligger i att människan är en självständig personlighet, alltså en varelse som är medveten om sin inre frihet. G. T. vet intet om någon avprutning med avseende på att människan är Guds avbild. Även N.T. bär på två ställen, 1 Kor. 11:7 och Jak. 3:9, vittne om att varje människa, oberoende av om hon är kristen eller icke, är Guds avbild. Men vid sidan av dessa finner man en rad ställen, där Guds avbild betecknar frälsningens mål: Rom. 8:29; 2 Kor. 3:18; Ef. 4:24; Kol. 3: 10. Imago kan sålunda betyda både människans skapelseutrustning, vilken nu framträder blott i sitt av synden fördärvade tillstånd, och den nya kvalifikation, som innebär frälsningens fullhet. I ett överväldigande antal fall ha termerna »imago» och »similitudo» exakt samma innehåll hos Irenaeus. Men inom skolastiken gjordes en skillnad mellan »likhet» (similitudo) och »avbild» (imago).Imago kom att betyda den oförstörbara mänskliga naturen, similitudo den ursprungliga gudsrelationen, som kunde gå förlorad och som alltsedan Adam faktiskt gått förlorad. Den katolska lärotraditionen byggde i stort sett på den sålunda formulerade imagotanken (synteresis) och sålunda samtidigt på föreställningen i G.T. om 11 en bestående imago-natur, som även efter fallet är fri från syndens korruption. Luther åter upphävde skillnaden mellan imago och similitudo och grep sålunda tillbaka på traditionen i N.T. Om imago skulle vara en själsförmögenhet (hos anima rationalis), så skulle även Satan vara formad till Guds avbild, heter det hos Luther. Härmed åsyftade han, att ifall människan efter fallet skulle äga något av i. som omistlig besittning, skulle ingen Frälsare vara av nöden, ty imago innebär fullkomlig gudsgemenskap och gudskunskap. Men vårt faktiska tillstånd kännetecknas av orättfärdighet, anklagande samvete och ofri vilja, d. v. s. förtappelse. Den katolska lärotraditionen talade i stället om människans fria vilja och om själsgrunden (acies eller scintilla mentis), där man kunde möta Gud. Denna mera optimistiska syn på människan finner man i mystiska och idealistiska tankegångar på de mest olika håll. — Intresset för de sociala frågorna har gjort läran om människan högaktuell inom teologien. Men den kristna teologien har även eget intresse av antropologien, ty såväl frågan om frälsningen som frågan om etikens utgångspunkt kan ej behandlas utan klarhet om människans läge och bestämmelse. Se även Antropologi, Menneske. Litt.: Imago Dei. Beiträge zur theologischen Antropologie, utg. av H. Bornkamm (Giessen 1932); K. E. Skydsgaard, Metafysik og tro (diss. Khvn 1937); E. Brunner, Der Mensch im Widerspruch (Zürich 1937); S. Silén, Den kristna människouppfattningen intill Schleiermacher (Sthm 19838); R. Josefson, Den naturliga teologins problem hos Luther (Uppsala 1943); G. Wingren, Människan och inkarnationen (Lund 1947); W. von Loewenich, Menschsein und Christsein bei Augustin, Luther und Jacob von Burckhardt (München 1947); H. Ehrenberg, Vom Menschen, biblisch und aktuell (Gladbeck 1948); W. Elert, Das christliche Ethos (Tübingen 1949, obs. litteraturen s. 43—44); W. Trillhaas, Vom Wesen des Menschen (Göttingen 1949), Das Menschenbild im Lichte des Evangeliums (Festschrift zum 60. Geburtstag von Prof.... Emil Brunner, Zürich 1950). L. P—aa IMMANENS, se Transcendens. IMMANUEL, När Nordisraels och Arams 12