konungar år 734 f.Kr. gemensamt hotade Juda konung Ahas med krig och denne då ämnade begära hjälp av Assyriens storkonung (2 Kon. 16:5 ff.; Jes. 7), motsatte sig profeten Jesaja Ahas’ politik och uppfordrade honom att oförskräckt förlita sig allenast på Jahve. Profeten uppmanade konungen att begära ett gudomligt tecken. När konungen icke samtyckte därtill, sade Jesaja (7:14): »Så skall då Herren själv giva eder ett tecken: Se, jungfrun (den unga kvinnan) skall varda havande och föda en son, och hon skall giva honom namnet Immanuel» (=med oss är Gud). Oraklet är så knappt och gåtfullt, att hela dess syftemål liksom även dess enskildheter ha tolkats på de mest olika sätt. Om I.-barnets moder användes det hebr. ordet almah, som betyder en könsmogen ung kvinna, oberoende av om hon är gift eller ej. Septuaginta översätter ordet med rapVévog (jungfru). Då N.T. har omfattat denna översättningstradition, har den i allmänhet vunnit insteg i alla kyrkliga bibelöversättningar; endast i den nuvarande svenska kyrkobibeln har man övergått till den filologiskt mera noggranna översättningen »den unga kvinnan», och även den danska bibelöversättningen förklarar i en fotnot saken ur språklig synvinkel. Ur saklig synpunkt har emellertid den nyaste religionshistoriska forskningen velat påvisa att den av Septuaginta omfattade översättningstraditionen »jungfrun» är riktigare. Början av I.-oraklet är nämligen en allmänorientalisk ritualformel använd om det gudomliga konungabarnets födelse eller intronisation och där modern (drottningen) som representant för gudomen får den kultiska titeln »jungfrun». Utgående från detta finns det knappast någon möjlighet att förklara I. vara ett vanligt barn, t. ex. en son till Jesaja eller en (individuell eller kollektiv) representant för den nya generationen, utan profeten torde ha menat den väntade tronarvingen av Davids ätt, bäraren av de messianska framtidslöftena. Hans födelse skall vara ett tecken på att Jahve bringar sitt folk frälsning och att sålunda förvisso »Gud är med 13 INDIEN oss». Mjölk och honung är I:s föda (Jes. 7:15) — kanske inte så mycket av den orsaken, att det i landet på grund av förödelse icke funnes annat än beduinföda, utan fastmer därför, att mjölk och honung är gudaspis och den eskatologiska tidens näring. Under dessa omständigheter avgöres den mycket omtvistade frågan, huruvida I- oraklet är en doms- eller frälsningsprofetia, till förmån för frälsningstolkningen. Då den messianska tidens ankomst emellertid även innebär dom över gudsfienderna, har I.-tecknet i det avseendet tvåfaldig natur: det innehåller såväl ett löfte som en hotelse. — Längre in på den messianska tidens händelser går icke I.-profetian. Oraklet ger ingen antydan om vad I.-barnet skall bliva som vuxet. I.-förutsägelsen förblir alltså i sig själv fragmentarisk, men om I. tolkas messianskt kan en ideell förbindelselinje dragas från I. till »barnet, på vars skuldror herradömet vilar» i Jes. 9 och »Isais telning» i kap. 11. I N. T. får det gamla kultiskt-messianska I.-oraklet tjänstgöra som ett skriftbevis för Matt:s partenogenetiska kristologi (Matt. 1:23), jfr Jungfrufödelse. Litt.: A. E. Skemp, Immanuel and the suffering servant of Jahweh (i Expository Times 1932); Hans Schmidt, Der Mythos vom wiederkehrenden König im A. T. (2 ed. Giessen 1933); S. Mowinckel, Immanuelprofetien i Jes. 7 (i Norsk teol. tidsskrift 1941); dens., Han som kommer (Khvn 1951); E. Hammershaimb, Immanueltegnet (i Dansk teol. tidsskrift 1946); dens., The Immanuel sign (i Studia theologica 1951). A. La INDEPENDENTER, se Kongregasjonalisme. INDIEN, sedan 1947 politiskt delat i Indiska Unionen och Pakistan, över 400 mill. inv., ur religiös synpunkt världens brokigaste område. 1. Den dominerande religionsformen ħinduismen, omfattande över 300 mill., har två huvudrötter, dels förvedisk indisk religion, dels de omkr. 2000 f. Kr. invandrande indoeuropéernas religion. Utgrävningar under 1900-talet i Indusdalen, främst vid Mohenjo-Daro och Harappa, ha ådagalagt, 14