[T INDIEN omkr. 1000 e. Kr. men undanträngdes och har sedan haft sitt fäste främst i Kina, Japan, Burma, Siam och på Ceylon. Antalet buddhister i I. uppgavs 1931 vara endast 438.719. Den kände politikern A m b edkars övergång till buddhismen 1950 kan antyda nya framgångar för buddhismen i¢i I. Se även Buddhism. 3. Jainism. Vid ungefär samma tid som buddhismen uppkom jainismen, även den förnekande Vedas auktoritet. Jainisterna i I. uppgå till omkr. 1,5 mill. Jin a, segrare, kallas den som vunnit frälsning från kretsloppets lidande. Likheterna mellan buddhism och jainism äro många: munkväsen, praktfulla tempel avsedda icke för gudsdyrkan utan för meditation etc. Jainismens egenart framträder huvudsakligen i dess religionsfilosofi. Praktiskt utmärkes jainismen av sträng asketism och av radikalt genomförande av budet att icke döda. Många munkar bära en duk framför munnen för att inte sluka några insekter och sopa vägen framför sig för att inte trampa på smådjur. 4. Islam. Genom upprepade muhammedanska invasioner fick islam omkr. 1000 e. Kr. fast fot i I. Upprörande muhammedanska grymheter grundlade den svåra motsättning mellan hinduer och muhammedaner, som alltjämt är levande och som 1947 fick till följd, att omkr. 60 av I:s bortåt 100 mill. muhammedaner sammanfördes i den nya staten Pakistan. Islam har i I. haft en självständig utveckling och rymmer många riktningar, delvis av västerländskt liberaliserande slag. På senaste tid ha emellertid politiskt aggressiva riktningar dominerat. Se även Islam. 5. Sikher. De i n.v. I. boende sikhernas religion är en monoteistisk blandform av hinduism och islam. Grundare var Nanak Dev (1469—1538). Samfundet räknade 1941 omkr. 5 mill. 6. Kristendom, efter hinduism och islam på tredje plats i I:s religionsstatistik, skall enligt traditionen ha förts till I. av aposteln Tomas. Två kyrkosamfund i s.ö. I., leda sin tradition tillbaka till Tomas; det ena av dem bär ännu hans namn. De första kristna 19 församlingarna i s.ö. I. förde under sekler ett isolerat liv. En ny tid för indisk kristendom började med jesuitiska missionärer, bl.a. Xavier“ och Nobili på 15—1600-talen. Protestantisk mission började i s. I. med Ziegenbalgs och Plütschaus ankomst från Halle till den danska kolonien Trankebar 1706. I n. I. var William Carey*, som kom till Bengalen 1793, pionjär. Bland 1800-talets många kristna missionärer märks Alexander Duff (1806— 76), som tog initiativet till engelskspråkig undervisning, varigenom I. mer än förut öppnades för västerländskt inflytande. Svenska kyrkan samarbetade bland tamulerna i s. I. med den tyska Leipzigmissionen och fick vid första världskriget överta hela ansvaret för detta arbete. 1919 organiserades den evang.-lutherska tamulkyrkan, som 1921 med svensken Ernst Heuman fick sin förste biskop. Den räknade 1949 48.591 döpta och fick 1950 med Johannes Sandegren som biskop full självständighet. I Central-I. har Evang. Fosterlandsstiftelsen grundat en luthersk kyrka med omkr. 3.000 medlemmar. Dessutom ha Örebro missionsförening, Svenska alliansmissionen, Svenska baptistsamfundet, Svenska Missionsförbundet och Kvinnliga missionsarbetare arbete i I. Missionärer från andra skandinaviska organisationer äro verksamma på ett flertal andra håll i I. 1947 sammanslogos i s. I. anglikanska, presbyterianska, kongregationalistiska, reformerta och metodistiska kyrkor till Church of South India (844.000 med].). Till denna nya kyrkobildning, som beträtt nya vägar i kyrkligt samarbete, har den lutherska tamulkyrkan trots geografiskt grannskap tills vidare förhållit sig avvaktande. Sammanlagt beräknas 1952 de kristna i I. till omkr. 11 mill., varav 4,9 mill. protestanter (omkr. 0,5 mill. lutheraner), 1,5 mill. ortodoxa (syriska kristna i s.ö. I.) och 4,9 mill. rom. kat. (i den sistnämnda siffran är emellertid Burma inräknat). Det kristna inflytandet i I. är dock större än vad dessa siffror antyda. Samverkan mel- 20