p lan de protestantiska kyrkorna i I. förekommer i National Christian Council of India. I världskyrkliga sammanhang ha avy indiska kristna Sadhu Su ndar Singh (1889—1929) och biskop Azariah ay Dornakal (1874—1945) gjort sig särskilt kända. Litt.: allm. J. N. Farquhar, An outline of the religious literature of India (Oxford 1920); S. Dasgupta, A history of Indian philosophy 1—4 (Cambridge 1922—49); J. Charpentier, Indien (Sthm 1925); dens., Indiska myter och sagor (i Myter och sagor, ed. E. Briem, Sthm 1925); V. Grønbech, Mystikere i Europa og Indien 1 (Khvn 1925; sv. övers. 1926); E. Briem, Indiska gestalter (Sthm 1935); Legacy of India, ed. by G. T. Garratt (London 1937); A. K. Coomaraswamy, Hinduism and Buddhism (New York 1943); H. von Glasenapp, Die Religionen Indiens (Stuttgart 1944); Världsreligionernas kärnord. Radioföredrag 1943—44 (Radiobiblioteket 6, Sthm 1944); L. Renou—J. Filliozat, L'Inde classique 1 (Paris 1947); Illustreret Religionshistorie, ed. Joh.s Pedersen (Khvn 1948); — 1. Mohenjo-Daro and the Indus civilization, ed. J. Marshall (London 1932); H. Mode, Indische Frühkulturen und ihre Beziehungen zum Westen (Basel 1944); S. Rodhe, Deliver us from evil. Studies on the Vedic ideas of salvation (diss. Lund 1946); A. L. Basham, Recent work on the Indus civilization (i Bulletin of the school of Oriental and African studies 1949). Se vidare litt. under Hinduism. — 2. Se litt. under Buddhism. — 3. H. von Glasenapp, Der Jainismus (Berlin 1925); Jagmanderlal Jaini, Outlines of Jainism, ed. F. W. Thomas (Cambridge 1940); — 4. W. C. Smith, Modern Islam in India (London 1947); — 5. J. C. Archer, The Sikhs in relation to Hindus, Moslems, Christians and Ahmadiyyas. A study in comparative religion (Princeton—London 1946); — 6. World Christian handbook, ed. K. Grubb—J. Bingle (2 ed. London 1952). S. R- INDIVIDUALISM betecknar den livshållning som i teori och praktik vill ställa individen i centrum. Den vänder sig därför polemiskt mot de makter som vilja inskränka den enskildes självständiga betydelse. Ofta söker i. en metafysisk förankring i läran att den sanna verkligheten överhuvud representeras av detenskilda och icke av det allmänna (nominalism kontra realism). Denna motsättning mellan 21 INDIVIDUALISM det enskilda och det allmänna förblandas ofta med förhållandet mellan delen och helheten. Överensstämmelse föreligger här endast så till vida, att det i båda fallen är fråga om en över- och underordning och således om en inskränkning av det underordnades självständiga betydelse. Uppfattningen av samfundet som en organisk helhet, vari den enskilde ingår som lem, upphäver väl individens självständighet i förhållande till helheten men kan bevara den i förhållande till det allmänna (som icke behöver fattas metafysiskt) och är alltså i senare avseende en form av i. Individerna förvandlas näml. icke till stereotypa exemplar av en viss allmän mönsterform utan behålla sin särsprägel, sin individualitet: varje del i helheten får sin speciella funktion, som är olik varje annan. Denna förbindelse av i. med anti-i. torde vara typisk för bl. a. romantikens samfundstänkande. Man kan nu iakttaga, hur på motsatt sätt en atomistisk samfundsuppfattning, där de enskilda tilldelas en principiellt självständig ställning, oberoende av en överordnad helhet, kan utplåna de enskildas individualitet: individerna formas efter samma mönster och bli exemplar av samma typ. Här befrias alltså individerna från helhetens överordnade anspråk men underställas samtidigt den allmänna typens nivellerande makt. Denna tankegång torde vara typisk för upplysningstidens samfundssyn. Det allmänna och helheten representera alltså två olika utgångspunkter för överindividuella bestämningar och krav, som framkalla i:s protest. En tredje utgångspunkt är auktoriteten. Då medeltiden betraktas som ett utpräglat antiindividualistiskt tidsskede, är det väl icke minst dess starka auktoritetsbundenhet, som avses. I:s gensaga med dess hävdande av den enskildes självständiga omdöme och fulla personliga ansvar kan kombineras med såväl i. som anti-i. i de båda övriga avseendena. Ytterligare synpunkter på i. kan fås från värdeteorien (jfr t. ex. distinktionen mellan individual- och kollektivvärden). Det egentliga problemet vid bedömningen 22