INKARNATION till föreg. arbete, till slutet av år 1938 (Helsingfors 1940); Kaksi piispaa. Lauri Ingman. Jaakko Gummerus (Helsingfors 1935); G. O. Rosenqvist, L. Ingman (i Svenskt kyrkoliv i Finland 1935, s. 34—41). W. A.S. INKARNATION (lat. incarnatio, av caro, kött). Med den kristna i:s-tanken avses tanken att Gud i Kristus blivit människa (»kommit i köttet», ingått i det jordiska livet). Principiellt anges därmed den tanken, att Gud ej blott är en makt, fjärran från världen, som lever i sin egen salighet (i skådande av sig själv, så som platoniserande riktningar tänkt), utan att han verkar aktivt här på jorden och här kämpar mot det onda och därför möter i konkreta händelser och människor. Gud har enl. biblisk syn handlat med Israel i dess historia och utkorat det folket till sitt. Utkorelsen kom senare att gälla en »rest», och i Messias kom den utlovade och utkorade människa, som representerade Guds rättfärdighet och förverkligade hans vilja att frälsa människor och återställa skapelsens mening. Gud kom i Kristus; »Ordet», det hans medel som uttryckte hans egen närvaro och verksamhet, blev i Kristus-Messias »kött»; Kristus var just Guds medel att offra sig för människorna och låta sin kärlek och rättfärdighet komma till dem. Detta betyder från människans sida, att hon i Kristus möter Guds verk och vilja och därmed Gud själv. Det finns för kristen syn ingen väg att möta Gud annat än att söka honom såsom han möter i det konkreta livet, i Kristus främst. Att klart och konsekvent genomföra tanken att Kristus var den i vilken Gud handlat och att alltså Gud var att finna i honom och hans verk, har alltid varit svårt för teologien. Under gamla kyrkans tid gingo de kulturella och filosofiska tänkesätten i den riktningen, att man föreställde sig Gud såsom upphöjd över allt jordiskt och särskilt ur stånd att lida. Tankarna om Kristus kommo då gärna att utpräglas antingen så, att han tänktes som en med gudomliga krafter utrustad människa, men att Guds egen gärning dock ej kom i dess fullhet fram i hans liy och död eller så, att Gud 35 framträtt i honom, men att hans mänskliga lidande varit ett sken, då Gud ej kunde lida. Kyrkan avvisade båda dessa tendenser och sökte uttrycka i. i satser, vilka, på grund av det i kulturläget givna tänkesättet, blevo framställda som paradoxer (Kristi gudomliga och mänskliga natur voro »utan sammanblandning och förvandling oupplösligt och oskiljaktigt förenade»). Ständigt fasthölls tanken, att Gud ej levde i sin egen salighet utan visade sitt väsen i det att han i Kristus kom ned till människorna och ingick i människolivet. Detta ingående innebär, att Gud kommer i Kristus till den värld som han skapat, men som avfallit från honom, och återställer det rätta, skapelseenliga förhållandet. I. betyder därför samtidigt försoning*. Och Kristus, genom vilken försoningen utfördes, representerade både Gud (näml. i dennes handlande med människorna för att föra dem åter till liv och rättfärdighet) och människan (näml. inför Gud). Luther utför i vissa predikningar tanken på i. så, att Kristus i djupare mening än någon annan blev människa, därför att han gick in i människolivets nöd djupare än någon. Just däri framträdde emellertid den gudomliga kärleken. Blott den, som kommer från Gud, kan bli människa så, som hon enl. Skaparens mening skall vara. Irenæus har sett Kristus som den ende, som förverkligade Guds avbild, vartill människan skapats; Luther betonar särskilt Kristi gärning i hans självutblottelse, ringhet och frivilliga lidande och död. Däri utförde han just en gudomlig gärning; det mänskliga och gudomliga hos honom hänga samman; det gudomliga framträder i hans ställföreträdande lidande, vilket motiveras av hans kärlek; men han representerar i sitt liv det rätta mänskliga förhållandet till Gud. I. fortsättes i kyrkans liv. Kristus är enl. Luther närvarande och levande i Ord och sakrament. Och blott utifrån tron på Guds uppenbarelse i Kristus förstås Guds närvaro i skapelsen och hans fortsatta skapelseverk; samme Gud som vi möta i Kristus, verkar över allt, där vi möta det som måste erkännas vara rätt, sant och gott. 36