syftning på uppkomsten av religiösa urkunder. Religionshistorien visar som en central strävan i fromhetslivet människans försök att nå förening med gudomen. I motsats till bemödanden att nå denna förening i fysisk mening, t. ex. genom att äta det såsom identiskt med gudomen uppfattade offret, ett djur eller en människa (orficismen, aztekerna i Mexiko), betecknar i:s-föreställningen en överflyttning till det psykiska planet av denna strävan efter påtaglig gemenskap med det gudomliga. Också i. är på ett primitivt stadium tänkt i stoffliga kategorier såsom en inblåsning av gudomens andedräkt i människan. Det är också vanligt att andebegåvningen tänkes ta sig kroppsliga uttryck i religiös extas (hos schamaner, dervischer, tungomålstalare, sömnpredikanter etc.). Denna extas kan eftersträvas i och för sig såsom en demonstration av övernaturlig kraftbegåvning, eller också kan den stå i tjänst hos människans önskan att nå kunskap om eller upplysningar från en gudomlig värld. Den inspirerade extatikern skall kunna ge orakel, vägledning i viktiga avgöranden. Eller han är profet, förkunnare av en gudomlig vilja som har uppenbarats för honom genom i. under extatisk hänryckning. På grund av svårigheten att kontrollera äktheten i den entusiastiska i. — också onda andar kunna tala genom förkunnare med likartade psykofysiska symptom som de gudomligt inspirerade — framträder behovet att fixera de erkänt riktiga uppenbarelserna i skrift. Sin största betydelse har denna strävan fått i de stora religionernas kanonbildning, som resulterat i religiösa urkundsamlingar med förpliktande auktoritet. Oftast betecknar den skriftliga uppteckningen ett sekundärt stadium i förhållande till själva uppenbarelsen; hos Muhammed bilda dessa stadier en enhet. Till dessa heliga skrifter ha i regel knutits läror om deras gudomliga i., som garanterar skrifternas ofelbarhet. Den indiska Veda-litteraturen förklaras ha uppkommit genom en utandning från det eviga väsendet, brahman-atman. Gärna tänkes den inspirerade 45 INSPIRATION skriften vara en kopia av en evig, himmelsk urkund. Vad bibeln beträffar intresserar i detta sammanhang särskilt den gammaltestamentliga profetismen. Här möter i olika former övertygelsen att Gud talar genom särskilt kallade och utrustade människor, ofta under extraordinära själstillstånd (drömmar, visioner, auditioner etc.), men så att för profeten huvudvikten icke ligger på det egna njutandet av kontakten med den gudomliga världen, utan på det budskap han vet sig skyldig att förkunna. Den psykologiska sidan av inspirationen har mindre intresse än det sakliga innehållet i uppenbarelsen; dennas sanning legitimeras ej genom arten av eller intensiteten i den extatiska upplevelsen, utan genom innehållets egen makt att gripa åhörarna. Detta gäller i särskild grad om motsvarande föreställningar i N.T., som väl känner den extatiska inspirationen såsom form för uppenbarelsen (t. ex. Upp. 1:10), men där det avgörande kriteriet för att en förkunnelse verkligen är inspirerad av Guds ande är att Kristus förkunnas såsom kommen i köttet (1 Joh. 4:1—3), d.v.s. i överensstämmelse med det apostoliska vittnesbördet om Herrens liv, död och uppståndelse (jfr pingstberättelsen Apg. 2). Såväl om Jesu egna ord (Joh. 7:17, 8:28, 12: 49 f.; Jfr Matt. 7:28 f.; Joh. 7:46) som om apostlarnas förkunnelse (1 Tess. 2: 13) gäller, att de icke äro människoord utan Guds eget ord. Och budskapets innehåll är vad Gud har gjort i Kristus. Detta har väsentlig betydelse för förståelsen av urkristendomens syn på G.T. som en gudomligt inspirerad skrift. N. T:s uttalanden om utsagor i G.T. eller Skriften såsom ingivna av den helige Ande eller Gud (2 Tim. 3:16; Mark. 12:36; Apg. 1:16) förstås utifrån en i senjudendomen rådande uppfattning, som tagit form i vidlyftiga rabbinska spekulationer bl. a. om G.T:s viktigaste del, Lagen (Moseböckerna), såsom en gudomlig urkund som existerat redan före världens skapelse och sedan av Gud överlämnats till Moses. N.T:s särart betecknas därav, att G.T. har egentligt in- 46