INSPIRATION tresse blott såsom ett profetiskt vittnesbörd om Kristus. I Skriften talar samma ande som i apostlarnas vittnesbörd (1 Petr. 1:11). Löftenas och profetiornas uppfyllelse i Kristus avslöjar Skriftens rikedom. I dogmhistorien är den verkliga ivern att diskutera i:s-frågan av tämligen sent datum. — Under den efterapostoliska tiden är beroendet av senjudisk skriftuppfattning påtagligt. Hos apologeterna vållar intresset att höja kristendomens anseende inför den hellenistiska omvärlden att man hellre noterar likheter än skiljaktigheter jämfört med den hedniska kulturen. Liksom i grekiskt tänkande och inom den hellenistiska judendomen fattas i. gärna extatiskt, och kriteriet på sann i. är att den alstrar profetior som slå in. Också utombiblisk profetisktapokalyptisk litt. (de sibyllinska oraklen) tillerkännes auktoritet. När montanismen utsöndras ur kyrkan, tar denna tillika avstånd från uppfattningen att den extatiska formen skulle garantera gudomlig i. i förkunnelsen. Extasen blir rent av den falska profetians kännetecken (Clemens av Alexandria). Härigenom vinner den skriftligt fixerade uppenbarelsen i auktoritet. En nytestamentlig kanon utformas och fogas till G. T. — En ingående dryftning av problemet om Skriftens i. saknas dock både i gamla kyrkan och medeltiden. Ej heller för reformatorerna eller de äldre reformatoriska bekännelseskrifterna är i:s-frågan i egentlig mening aktuell. Luther är känd för sin fria hållning till de olika bibliska böckerna. För honom följer bibelordets auktoritet av det budskap från Gud som det för fram, icke tvärtom. Kristus är inbegreppet av detta budskap, och därför mäste han bli det mått varmed skriftordets giltighet mätes: en bibelbok skall bedömas efter huruvida den »driver Kristus» eller ej. Denna princip ingav honom betänkligheter mot Jakobs brev och Uppenbarelseboken. Också när Luther bestämt håller på ordalydelsen i Skriften, t. ex. i nattvardsstriden med Zwingli, är det saken, evangeliet i dess renhet, som han vill värna. Av sin visshet om att Guds ande talar i Skriften gör Luther ej någon ofelbarhetslära vad 47 bibelns bokstav beträffar. — Utvecklingen efter Luther kännetecknas av ett stigande intresse för frågan hur bibelns gudomliga i. närmare skall uppfattas. Inom den äldre ortodoxien går intresset ut på att hävda bibelordet såsom identiskt med Guds ord eftersom det rör frälsningen, men utan att i:s-frågan i och för sig har blivit väsentlig läropunkt. Med den utgestaltning dessa tankar få t. ex. hos Johann Gerhard (Gud eller Anden är Skriftens egentliga föríf., misstag och fel äro uteslutna, också de hebreiska vokaltecknen äro inspirerade) behövs blott en accentförskjutning från den gudomliga frälsningsavsikten till ett detaljerat intresse för den mänskliga sidan av inspirationsskeendet för att den massiva verbalinspirationsläran (varje ord, verbum, är direkt av Gud ingivet) skall föreligga. Denna utveckling är fullbordad i den senare ortodoxien och pietismen med dess intresse för det »inre» livets skeenden. Nu är hela den andliga situationen en annan än hos Luther: i st. f. den anfäktade, med synden kämpande människans situation, där Skriften betyder ett i människolivet ingripande och omgestaltande budskap, har kommit ett läge där Skriften betraktas för sig, löst från Guds aktuella handlande med människan. Då behöver skriftordet utrustas med en egen auktoritet. I denna situation har en kris inträtt genom att den historisk-kritiska forskningen omöjliggjort varje i:s-lära av gammal typ. Vägen ur krisen torde vara en ny besinning inför den evangelisk-lutherska kristendomstolkningens grundsyn på Guds uppenbarelse och handlande. Uppenbarelse är inkarnation: Gud kommer i köttet, i människan Jesus, i mänskliga vittnesbörd, i kyrkans ord och sakrament. Timligt ofullkomliga former inskränka ej Guds verkande. I bibelns människoord liksom i alla ord som förkunna Kristus verkar och talar Gud. Ingen förkunnelse, ej heller Skriftens, får dra uppmärksamheten till sig själv på Kristi bekostnad: han är Guds levande ord. Litt.: Nathan Söderblom, Om religionsurkunder (2 ed. Lund 1954); 7. Andræ, Mystikens psykologi. Besatthet och inspiration (Modern 48