INTROITUS Augsburger-I. mötte ett energiskt, om än passivt motstånd på evangeliskt håll. I Sydtyskland lyckades det visserligen kejsaren att med våld tillämpa I. i några städer och provinser. I det övriga Tyskland vunno dess bestämmelser aldrig giltighet. Icke ens kurfurst Moritz vågade upphöja det till lag inom sina områden. Vid ett rådslag avvisades I. av hans teologer. Efter en kunglig och kejserlig uppfordran att införa I. i Sachsen ägde ett nytt rådslag rum i Torgau. Kurfurstens rådsherrar förelade därvid teologerna en förteckning på punkter, som enl. deras mening kunde antagas och som kunde föra till en ny kyrkoordning. M e|lan c hthons betänkande uppvisade överensstämmelse härmed på de flesta punkter. Denna modifikation av Augsburger-I. antogs av den sachsiska lantdagen i dec. 1548 i Leipzig och kallas därför Leipziger-I. Detta förenade evangeliska och katolska element, ville icke blott återställa den katolska kyrkoordningen, mässan (dock med utelämnande av Canon), de sju sakramenten m. m., utan innehöll även sådana modifikationer av rättfärdiggörelseläran, att det gavs utrymme för en katolsk tolkning. En våldsam storm blåste upp mot Leipziger-I. På grund av sina eftergifter vid tillkomsten av detsamma förlorade Melanchthon sin ställning som lutherdomens ledare och sjönk ned till huvudman för blott en riktning inom denna. I skarp motsats till Philipp Melanchthon och hans anhängare, »filippisterna», utbildades under ledning av Wittenberg-professorn Flacius från Illyrien »gnesiolutheranernas» (benämningen av senare datum) skola. (Se Konkordieformeln.) I Sverige avvisades I. 1549 såsom »en rätt tillredelse och ingång till papisteriet igen». Se vidare Augsburgska religionsfreden, Reformationen. Litt.: K. Brandi, Deutsche Reformation und Gegenreformation 1 (Leipzig 1927); O. Ritschl, Dogmengeschichte des Protestantismus 2 (Leipzig 1912). V. Lm INTERNATIONELLA MISSION SRÅDET, se Missionsråd. 51 INTROITUS (av lat. intro-ire, ingå). Ett i.- moment, som leder mässan och växlar efter kyrkoåret (detemporekaraktär), kännetecknar alla västerländska liturgier men saknas i de österländska. Enligt »Expositio brevis antiquae liturgiae gallicanae» från 500-talet ledsagas prästens procession till altaret av en antiphona ad praelegendum. Även i den mosarabiska och ambrosianska liturgien förekom på liknande sätt en inledningsantifoni, som kallades officium resp. ingressa. I den romerska mässan, vilken så småningom erhöll herraväldet i Västern, har i. enligt »Liber pontificalis» införts av påven Celestinus I på 400-talet. I. bestod ursprungligen av en psalm ur psaltaren men avkortades ganska snart och antog sin i den romerska mässan nuvarande utgestaltning, d. v. s. en antifon, en vers ur psaltaren, Ära vare Fadern samt en upprepning av själva antifonen. Under det i. sjunges av kören, läser prästen förberedelsebönerna vid foten av altaret. Till sist läser prästen tyst i. Det romerska i. växlar efter kyrkoåret. Under passionstiden samti själamässor utelämnas doxologien, emedan enligt gammal praxis alla glädjemotivy äro uteslutna i dessa mässor. Genom reformationen gick det medeltida i. i de flesta liturgier sin undergång till mötes. Olaus Petri föreskrev sålunda i Svenska mässan 1531, att »ingongen» skulle utgöras av en psalm eller lovsång ur skriften. 1915 infördes ett antal introitusantifonier såsom alternativ inledning till Helig. Enligt 1942 års svenska handbok förekomma sådana, varav 23 olika finnas, endast på högtidsdagar samt vid nattvardsgång. I Malmömässan 1528 utgjordes i. av en dansk psalm. I det konservativa Gradualet 13573 förekommer latinskt i. med dansk psalm som alternativ. Senare har emellertid detta i. avskaffats. Från 1685 (»Danmarks og Norges kirkeritual») inledes gudstjänsten med en bön läst av »klokkeren». Enligt nu gällande norska Alterbok avy 1920 inledes gudstjänsten med en stilla bön eller den gamla »klokkerbønn », varefter följer en inledningspsalm. I den evangeliska kyrkan i Finland har däremot växelsången i viss mån bevarats. 52