Enligt gällande handbok kan inledningsväxelsång förekomma på större högtidsdagar och ett antal sådana sänger meddelas i handboken. Litt.: J. A. Jungman, Missarum sollemnia 1 (Wien 1949; s. 397 ff.); E. Rodhe, Svenskt gudstjänstliv (Sthm 1923); C. 7T. Engelstoft, Liturgiens eller alterbogens og kirkeritualets historie i Danmark (Khvn 1840). H. J—son INVESTITURSTRIDEN, se Pâåvedöme. INVIGNINGAR. I den romersk-katolska kyrkan finnes en rad av handlingar, samlade under namnet sacramentalia och företagna som vigningar och välsignelser såväl av personer som föremål. Man särskiljer exorcismer*, benediktioner* och konsekrationer, men de hänga alla nära samman och återgå på samma grundåskådning. Genom syndafallet har icke blott människosläktet utan hela skapelsen råkat i djävulens och de onda andemakternas våld. För att ett föremäl skall kunna brukas i helig tjänst, måste det frånryckas djävulens herravälde (exorcismen) och insättas i Guds tjänst genom välsignelsen (benediktionen) eller vigningen (konsekrationen). Genom de två senare handlingarna förlänas ej blott personer (för dessa se Kyrkliga vigningar) utan även föremål och byggnader en i dem vilande substantiell helighet antingen för den tid de brukas som heliga ting (benediktionerna) eller så länge de överhuvudtaget finnas till (konsekrationerna). Denna inneboende helighet i föremålen verkar renande och helgande på dem, som använda dem. Det gäller t. ex. den heliga oljan, dopvattnet, vigvattnet etc., vilka också måste välsignas till sin tjänst. Benediktionerna gälla en rad av föremål, olja, dop- och vigvatten, ljus, aska, salt, krucifix, helgonbilder, rosenkransar etc. Sådana benedicerade föremål verka ej blott välsignande, de kunna också vara förbundna med avlat. Konsekrationerna äro förbehällna föremål, som direkt höra samman med Guds omedelbara närvaro, såsom kyrkan själv, kalk, paten och andra nattvardskärl. Genom konsekrationen uttagas dessa föremål ur sitt profana sammanhang för alltid. 53 INVIGNINGAR Den i dem inneboende heligheten kvarstannar i dem, även då de tagits ur bruk. De böra därför tillintetgöras, om de ej längre skola brukas som heliga ting, res sacrae. De få aldrig övergå till profant bruk. En teologisk åskådning, som godkänner ett ingjutande av gudomlig helighet i döda föremål, måste de evangeliska kyrkorna förkasta. De lutherska bekännelseskrifterna tala också om »narraktiga och barnsliga föreskrifter om invigning av kyrkor samt dop av klockor och altarbord» samt »vigningar av ljus och palmer, örter och kryddor, havre òch tunnbröd o.s. v.» (Schmalk. art. 3: 15). Där i. ske i den evangeliska kyrkan, beteckna de ett avskiljande till gudstjänstligt bruk. Det som invigts är »heligt föremål» (res sacra) endast i den mån och så länge det tjänar sitt kyrkliga ändamäl. Föremäålen för invigning äro därtill strängt begränsade i evangeliska kyrkor. Den svenska kyrkohandboken (1942) nämner t. ex. under »invigningsakter» kyrka, altare, dopfunt, predikstol, orgel, kyrkklocka, begravningsplats och gravkapell. Den finska kyrkohandboken (1913) nämner samma föremål, medan den norska Alterboken (1920) endast omnämner kyrka och kyrkogård och det danska Kirkeritualet (1685) endast känner invigning av kyrka. Vad angår kyrkoinvigningen, den otvivelaktigt viktigaste av invigningsakterna, omnämnes en sådan för första gången, då den heliga gravens kyrka i Jerusalem togs i bruk år 335 under Konstantin d. store. Särskilda kyrkobyggnader voro ej vanliga, förrän förföljelserna mot de kristna slutat. Det dröjde fortfarande en tid — huru länge är dock ovisst — innan kravet på att en kyrka skulle invigas genomförts. Det i den nuvarande romerska kyrkan brukade och mycket omfångsrika kyrkoinvigningsritualet kan följas tillbaka till 800-talet. Biskopen tar först kyrkan i besittning genom att i procession tre gånger gå runt kyrkan och därvid bestänka den med vigvatten. Han klappar därefter med biskopsstaven på kyrkdörren, som efter samtal med dem, som äro innanför, öppnas. Inne i kyrkan ritar biskopen först det grekiska och det latinska alfa- 54