INVIGNINGAR betet i mellan kyrkans fyra hörn korsformigt dragna ränder av aska. Därefter renas kyrkan genom bestänkning med vigvatten blandat med salt, aska och vin, de erforderliga relikerna nedläggas i altaret, och detta smörjes i likhet med kyrkomurarna — konsekrationskorsen på kyrkväggarna, målade på de ställen, där smörjningen skedde, erinra i våra medeltida kyrkor om dessa kyrkoinvigningar. — Invigningen avslutas med mässan. På grund av misstänksamhet mot ett kyrkoinvigningsritual, som kunde tolkas oevangeliskt, förrättades under reformationstiden få eller inga kyrkoinvigningar. I S v erige förbjöd kyrkoordningen 1571 överhuvudtaget vigning av kyrka, kyrkogård och kyrkoinventarier, då detta givit anledning till »ganska stort missbruk». En högtidlig form för en kyrkas öppnande var dock av behovet och under 1600-talet möta också förslag till ritual härför. Kyrkolagen 1686 ger också föreskrift för »Huru gudstjänsten i en nybyggd kyrka skall begynnas och förrättas» med psalmsång, Helig, tal av biskopen, bön, Fader vår, välsignelsen, Te deum och förmaning till församlingen, varefter sedvanlig gudstjänst skall följa. Den gällande svenska Kyrkohandboken (1942) föreskriver för »Kyrkoinvigning» procession till altaret av biskop och präster i skrud samt event. kyrkovärdar, medförande, där så befinnes önskvärt, kyrkans nattvardskärl och altarböcker. Efter psalmsång och Helig med votum (tillsägelse av gudomligt löfte) håller biskopen invigningstalet, varefter prästerna läsa bibelspråk. Därefter följer invigningsbön, invigningsord och fridshälsning, Fader vår, lovpsalm och välsignelsen. Efter invigningen förrättas som regel högmässa. I Finland följes en liknande ordning (1913) bestående av psalmsång, ingångshälsning, Sanctus, bön, biskopens tal och bön, assistenternas bibelläsning, invigningsorden, Fader vår, fridshälsning, lovsång, förmaning och välsignelsen. I Danmark föreskriver Kirkeritualet (1685), att biskopen eller den som i hans ställe förrättar »Kirkevielsen» jämte prosten och övriga präster skola gå i procession till den nya kyrkan medförande dennas heliga kärl, bi- 55 bel och altarbok. Efter bön och psalmsång håller biskopen invigningstalet, och prästerna läsa valda bibelord. Därefter uttalas invigningsorden och bön förrättas för kyrkan. Efter Fader vår och välsignelsen förrättas sedvanlig gudstjänst. Medan i de nu nämnda länderna kyrkoinvigningen sker före högmässan eller annan gudstjänst, förrättas den i Norge enligt Alterboken (1920) inom högmässans ram. Sedan processionen med kyrkans kärl och altarböcker intågat i kyrkan, börjar högmässan. Den sedvanliga ingångsbönen är utbytt mot en bön för detta särskilda tillfälle. Efter tal av prosten fortsätter högmässan förrättad av biskopen t.o. m. kollektbönen, varefter assistenterna läsa fastställda bibeltexter i stället för epistel och evangelium. Efter trosbekännelsen och predikan följer invigningsbönen, avslutad med Fader vår, invigningsorden med fridshälsning, en lovpsalm, »kollekten for ordet», välsignelsen, slutpsalmen och utgångsbönen. En liknande ordning följes på Island. Genom invigningen, vilken är föreskriven i alla nordiska länder, blir kyrkan res sacra. Invigningen äger kyrkorättsliga följder. Kyrkan skall användas för kyrkliga handlingar. Den skall, som det t.ex. står i Finlands kyrkolag, »som ett åt Gud helgat hus anses och ej för sådana ändamål upplåtas, som med dess helgd oförenliga äro». Detta skall gälla, »till dess den åter i vederbörlig ordning utdömd och övergiven varder». Detsamma är fallet med begravningsplats eller kyrkogård, för vilken också invigning är föreskriven. Andra kyrkliga byggnader än kyrkor, kapell eller gravkapell, t.ex. församlingshem, erhålla icke sakral karaktär genom sin invigning. Då liturgiska regler såsom i Sverige och Finland givits för invigning av altare, dopfunt, predikstol, orgel och kyrkklocka, äro dessa ej föreskrifter utan anvisningar, »när särskild invigningsakt önskas». De så invigda föremålen äro att anse som »heliga föremål» men erhålla rättsligt erkännande som sådana, endast i den mån som »de äga omedelbar anknytning till kyrkobyggnaden och i följd därav utgöra fast egendom» (Sundberg). 56