L Litt.: L. Eisenhoffer, Handbuch der katholischen Liturgik 1—2 (Freiburg 1932—33; kat.); G. Rietschel, Lehrbuch der Liturgik 1—2 (Berlin 1900—09; prot.); E. Rodhe, Svenskt gudstjänstliv (Sthm 1923); A. O. 7. Hellerström, Liturgik (3 ed. Sthm 1954); H. G. F. Sundberg, Kyrkorätt (Helsingfors 1948). R. A. IRAN eller Persien. Enligt författningen är landets religion islam i dess schiitiska form, närmare bestämt den gren av schia (parti) som erkänner tolv imamer. Det övervägande flertalet av landets 19 mill. inbyggare (officiell, troligen för hög, uppskattning 1951) bekänner sig till denna lära. Men dessutom finnas 850.000 anhängare av den sunnitiska islam (huvudsakligen kurder och afghaner), 10.000 zoroastrier (parser, här kallade gebrer), 50.000—100.000 armeniska och 20.000 nestorianska kristna samt ett fåtal av andra kristna konfessioner. Av de 40.000 judarna ha många på senaste år överflyttat till Israel. Vidare finnas en del anhängare av den i mitten på 1800-talet stiftade babismen och dess avläggare bahaismen (synkretistiska religionsbildningar med islamska och kristna inslag; den senare är panteistisk och har allmänt broderskap på sitt program), men deras antal är svårt att uppskatta. De nestorianska kristna (jfr Nestorianska kyrkor) utgöra de sista resterna av den en gång ganska betydande kyrka, som under 200-talet bildades genom syrisk mission i det gamla persiska riket och som 431 avskildes från Bysans som en persisk nationalkyrka. Under sasanidisk tid utsattes den flera gånger för svåra förföljelser. De armeniska kristna bilda två stift med biskopar i Tebris och Isfahan. Romersk katolsk mission har bedrivits i landet sedan 1300-talet av olika ordnar med växlande framgång; f. n. äro lasarister, salesianer och barmhärtighetssystrar verksamma här. Man räknar nu 3.200 katoliker av latinsk rit (ärkebiskop i Isfahan), 7.200 »kaldeer» (syrer som övergått till Rom; ärkebiskop i Rezaie-Urmia) och 1.100 till Rom anslutna armenier. Protestantisk mission har dels varit verksam bland de gamla kristna kyrkorna i nord- 57 IRANSK RELIGION väst (American Board 1834—70, amerikanska presbyterianer från 1870 till första världskriget), dels bland muhammedanerna (det engelska Church Missionary Society i södra delen av landet med biskop i Isfahan; amerikanska presbyterianer i nordväst). De protestantiska kristna uppges vara omkr. 4.000. Islam är en mycket stark makt i det nutida Persien och missionen har stora svårigheter att kämpa med. Utländska skolor få sedan 1939 icke besökas av iranska undersåtar, men trots detta lära missionsskolor besökas av iransk ungdom. Anhängare av andra religioner ha i teorien samma personliga rättigheter som muslimer, men äro i själva verket medborgare av andra rangen. Föreningar få finnas men få icke orsaka religiösa eller civila oroligheter. Skrifter mot islam få ej tryckas. Missionen har framför allt inriktat sig på läkarmission och verksamhet bland kvinnorna, som varit och delvis ännu äro ganska tillbakasatta. Litt.: J. Labourt, Le christianisme dans l'empire perse sous la dynastie sassanide (224— 632) (diss. Paris 1904; för den gamla nestorianska kyrkan); J. Richert, Mission und Evangelisation im Orient (2 ed. Gütersloh 1930; prot.); W. de Vries, Der christliche Osten in Geschichte und Gegenwart (Würzburg 1951; kat.). H. R—n IRANSK RELIGION., Deiranska folken hade i äldsta tid en religion, som var nära besläktad med den indiska, så som denna framträder i Vedalitteraturen. De främsta gudagestalterna kan man med G. Dumézil ordna efter deras anknytning till de tre sociala funktionerna i det indoeuropeiska samhället: härskarmakt, krigare och det närande ståndet (herdar, bönder). Härskarmakten har två aspekter, den mänskligt-lagbundna och den fjärran-mysteriösa, i Indien representerade av gudaparet Mitra-Varuna, i Iran av Mithra och Ahura Mazdah (»den vise herren»). Den förre associeras med natthimlen och stjärnorna, men också med solen, och är den sociala ordningens gud, som är allseende och dömer människorna, den senare tycks mera ha med den ljusa daghimlen att göra. I Iran har Mithra över- 58