IRANSK RELIGION Eldaltare. Relief på mynt från 200-talet e. Kr. tagit en hel del av den krigiska funktionen: i hans följe uppträda »drakdödaren» Ve- rethraghna — en aspekt av den vediske Indra — och vindguden Vayu, en ödes- och dödsgud, sannolikt dyrkad av sammanslutningar av krigiska män (»mannaförbund»). För den tredje funktionen, som i Indien företrädes avy de två Nasatyas och en gudinnegestalt, ha viilIran egentligen endast flod- och fruktbarhetsgudinnan Anahita, medan Nahaithya (=Nasatya) blott är känd i senare demoniserad form. I kulten har elden spelat en stor roll, i det att den ständigt brinnande elden dyrkats, vidare den rusande drycken haoma (ind. soma). En årsfest med rituellt drakdödande kan med stor sannolikhet rekonstrueras. I Mithras kult har dödandet av en tjur varit ett viktigt moment. En ny epok i i. inleddes ay Zarathustra (Zoroaster). Denne, som uppträdde i östra Iran (nuv. Afganistan och trakterna vid Aralsjön), enligt det traditionella datum 588 f. Kr. men möjligen åtskilligt tidigare, leddes genom en avgörande religiös upplevelse till att ställa sig i motsättning till den kult, som rådde i hans stam och som bestod i blodiga tjuroffer och haoma-orgier, måhända i samband med någon mannaförbundsorganisation. H. S. Nyberg ser i ho- 59 nom en schamanistisk präst och extatiker, men denna tolkning har bestritts av andra; präst och profet är han dock utan tvivel. Ahura Mazdah (i senare språk Oh rm a zd) blir för Zarathustra den ende guden, god och »verksam», medan det onda hänföres till en särskild andemakt Angra Mainyu (senare form Ahriman); måhända har ansatser till denna dualism funnits redan tidigare. De andra gudarna nedsjunka till demoner (daevaer) och deras funktioner övertas av abstrakta väsen, som kunna betraktas som sidor i Ahura Mazdahs väsen, de s.k. Amesha Spentas: härskarfunktionen företrädes av Vohu Manah (Goda Sinnet) och Asha (Rätta Ordningen), krigarfunktionen av Chshathra Vairya (det efterlängtade Herraväldet) och den tredje funktionen av Armaiti (passande Sinnelaget — svarar mot Anahita) och paret Haurvatat och Ameretat (Hälsa och Odödlighet). I senare spekulation förbindes var och en av dessa med ett element: de två första med elden, de följande med resp. metallerna, jorden, vattnet och växterna, en fördelning, som är i överensstämmelse med de tre funktionerna. Dualismen får sitt uttryck i tanken på valet. En gång i urtiden ha de båda andarna, den »Helige» Anden och den Onde Anden, gjort ett val, och den Onde Anden och daevaerna valde det onda. Inför ett liknande val står varje människa, och det gäller att välja det goda i tanke, ord och gärning — ej minst i omvårdnad om boskapen — och så stå på Ahura Mazdahs sida i kampen mellan gott och ont. På så sätt skall man kunna bestå i den gudsdom (ordal), i vilken de onda förgöras i smält metall. Zarathustra talar emellertid också om en dom i samband med den dödes passage över Tjinvatbron: de goda passera lätt däröver, de onda störtas ned i avgrunden. De godas vistelseort efter döden kallas Sångens Boning. Efter svåra motgångar fann Zarathustra slutligen en beskyddare i prästfursten (kavi) Vishtaspa, och så småningom spred sig också hans lära till övriga delar av Iran. Härskarna av akemenidernas dynasti (0. 550— 60