330 f.Kr.) tyckas i början icke ha varit zarathustraanhängare, men väl dyrkare av Ahura Mazdah, först under Xerxes (486— 465) märkas spår av Zarathustras lära. Redan tidigt blev zoroastrismen en synkretistisk religion, i det att flera av de gamla gudarna upptogos som lägre gudomligheter under Ahura Mazdah. En speciell världsäålderslära utbildades, enligt vilken världsloppet delas upp i tre eller fyra perioder om vardera 3.000 år, av vilka den innevarande är den sista, karakteriserad avy en blandning av gott och ont. För vart tusental år av denna period uppträder en frälsargestalt, saoshyant, den sista vid slutdomen, då det onda förintas i eld och smält metall och världen förnyas och renas. Länge existerade zoroastrismen vid sidan av andra iranska religionsformer, tydligen upptagen av magerna, prästklassen i det gamla mediska riket. Först i sasanidisk tid (226—642 e. Kr.), och troligen i kamp mot manikeismen*, blev den officiellt erkänd som perserrikets statsreligion. Härvid skedde en sammansmältning av gammal, till gudinnan Anahita knuten eldskult, buren av eldspräster, herbader, och den av magerna eller mobaderna burna zoroastrismen. Först nu samlades och nedskrevos de texter, som dittills traderats muntligt och som under namn av Avesta blevo zoroastrismens heliga urkund. Av dennas urspr.21 nasker eller avdelningar är endast en, Videvdat (oftast kallad Vendidad), helt bevarad; den innehåller renhetsföreskrifter. Av övriga bevarade fragment märkas de som ingå i de liturgiska samlingarna yasna, »zoroastrismens högmässoritual» (häri ingå Zarathustras egna verspredikningar, de s.k. gathaerna) och yashterna (en samling hymner och böner till olika gudar). I väster hade zoroastrismen stött samman med en annan iransk religion, zervanismen, företrädd framför allt av magerna i det parthiska riket i nordvästra Iran. Guden Zervan, Tiden, efter vilken denna religionsform har sitt namn, är otvivelaktigt en gammal iransk gudomlighet, en himmels- 61 IRANSK RELIGION och ödesgud, som ger både gott och ont, och den i armeniska kristna källor bevarade myten om hur han offrade för att få barn och födde tvillingarna Ohrmazd och Ahriman visar strukturell’ överensstämmelse med en indisk myt. Men i den form vi känna zervanismen, från sasanidisk och tidig islamsk tid, är den starkt bemängd med bahy- loniskt och hellenistiskt gods (astrologi m.m) och har utbildats till en monistisk åskådning av starkt fatalistisk karaktär. Flera försök till kompromiss mellan zervanism och ortodox zoroastrism sågo ocksà dagen. Den arabiska erövringen av perserriket gjorde slut på zoroastrismen som statsreligion, men den har ännu under århundraden utvecklat en icke föraktlig livaktighet. De teologiska skrifter på medelpersiskt språk (pehlevi), som bevarats till oss, stamma just från denna tid (800 och 900-talen). Hit höra bl. a. Bundahishn, en kosmogoni och kosmologi med en del zervanitiska inslag, Menoke Chrat, »den himmelska visheheten», och den religiösa encyklopedien Denkart. Som utlöpare och efterverkningar av i. kan man betrakta ej blott manikeismen och Mithras-mysterierna utan också grundtankarna i gnosticismen och vissa dualistiska och apokalyptiska elementi senjudendomen. I den persiska epiken, framförallt i nationaleposet Shâhnâme (»Kungaboken») kvarleva många mytiska motiv omvandlade till legend och »historia». I våra dagar leva ett fåtal zoroastrier kvar i nordvästra Indien och Persien; de kallas i regel parser och deras religion parsism. Litt.: G. Dumézil, Les dieux des indo-européens (Paris 1952; sammanfattning av förf:s teori om de tre funktionerna); H. S. Nyberg, Irans forntida religioner (Sthm 1937; banbrytande); H. Birkeland, Zarathustra, Irans profet (Oslo 1943; populär); J. Duchesne-Guillemin, Zoroastre (Paris 1948; med översättning av gathasångerna); dens., Ormazd et Ahriman (Paris 1953; populär översikt i Dumézils anda); W. B. Henning, Zoroaster, Politician or witch-doctor? (London 1951; bl. a. metodkritik av Nyberg o. a.); G. Widengren, Stand und Aufgaben der iranischen Religionsgeschichte (i Numen 1, 1954; med rikliga litt.-hänvisningar). H. R—n 62