IRENAEUS IRENAEUS, f. i Mindre Asien c:a år 120, d. efter 190, missionär och biskop i Lyon. Framträder år 177 som presbyter i Lyon och blir biskop efter den vid förföljelsen samma år dödade Pothinus. I. har direkta förbindelser bakåt till apostlalärjungar (Polykarpus) och är av grundläggande betydelse för all senare teologi, en av fornkyrkans största systematiker, såsom bibelutläggare kanske överlägsen alla före Luther. Under påskstriden ingrep I. till mindre-asiaternas försvar mot Rom. Hans grundsyn på Kristi verk växte fram under hans kamp mot gnostikerna, vilken resulterade i hans fem böcker »Mot kätterierna», urspr. på grekiska, kända i sin helhet blott på latin (Adversus haereses). Av ringa omfång är en antagligen kateketisk skrift, Epideixis. Centralbegreppet i hans teologi är recapitulatio (grek. &vaxspaaiwos; entydig översättning omöjlig). Skapelsen. Människan är skapad till Guds »avbild» och »likhet» (1 Mos. 1:26). Detta är det mål, för vilket hon bestämmes, när hon i begynnelsen danas av Guds händer. Såsom ett barn har sin framtid i sig och når allt mer av densamma genom att växa, så är människan i skapelsen mer än hon är. Växandet skall skänka henne ständigt nytt, och ändå kommer detta nya att hela tiden innebära detsamma, nämligen människoblivande, realisering av Guds avbild och likhet. Men såsom barnet kan gå miste om sitt växande genom en skada, som drabbar barnet, så kan också människan förlora sin mänsklighet och hamna i »död». Detta är vad som sker genom syndafallet. Den faktiska människan ligger under Ormens tyranni och är fånge i synd och i död. Hon lyder icke och hon lever icke. Sådant är tillståndet i den värld, som Kristus träder in i. Inkarnationen. Med födelsen i Betlehem börjar recapitulatio. Då sker det, som i skapelsen eg. skulle ske: människan är där i sin renhet. Kristus är »Guds avbild» och lik Gud. Redan detta, att Jesus är människa, är ett under, ty människan var något man ditintills förgäves väntat på, alla voro omänskliga, utan »livet». Men Ormen, 63 som framgångsrikt lockat Adam i träldom, angriper också den andre Adam, Kristus. | Detta sker i frestelserna, kampen i öknen, i Getsemane, på korset. Kristus genomgår | vad Adam genomgick, men allt slutar på | motsatt sätt. Emedan Kristus är Gud, kan han behålla sin mänsklighet, segra. Så genomföres recapitulatio under strid. Den stora segern är uppståndelsen på tredje dagen. Adam föll i död genom sin olydnad (1 Mos. 2—3), Kristus steg upp i liv genom sin lydnad. I honom är recapitulatio | genomförd. Vad som återstår är att skänka detta genomförda åt människorna. Detta sker i kyrkan och i de dödas uppståndelse. Kyrkan. I kyrkan förvandlas människan till likhet med Kristus. Dopet är ett dop till sammanväxande med honom, så att man dör hans död och lever hans uppståndelseliv. Men bakom detta nytestamentliga tal om förvandlingen till Kristi likhet hör I. oavbrutet skapelseordet från urtiden klinga med: »Låt oss göra människor till vår avbild och likhet» (1 Mos. 1:26). Kristus är Guds avbild och likhet. När människan sammanväxer med honom, förverkligas skapelsebeslutet. Att vara frälst är att vara människa. Kyrkan är den nya mänskligheten, ännu kämpande mot fienden och längtande efter fulländningen, men samtidigt vilande vid det färdiga verket, Kristi vunna seger. I detta nu sker recapitulatio tack vare att församlingen finns: skapelsen återvinnes ur tyranniet. Människans läge i kyrkan kan sägas vara kampen mellan kött och Ande (Gal. 5:17). Anden vill ta makten men stöter på ett motstånd inne i människan, och detta motstånd är intet annat än det kvardröjande greppet från Ormens välde, vunnet i Adams nederlag. Linjen från helgelsens kamp pekar ut över livet på jorden. När Anden äntligen vinner väldet över människan, sker de dödas uppståndelse, ty då är den »andliga kroppen» där, och Ormen är kastad i den brinnande sjön (Upp. 20:10). Striden mellan kött och Ande betyder, att människan är på väg mot ett mål, vandrar. Men detta skeende blandas med det »växande», som människan redan i skapelsen be- 64