ISAGOGIK och engelsmän. Spänningen ledde under den följande tiden till oroligheter och antog ofta prägeln av öppet religionskrig. Sålunda utbröt 1641 ett katolskt uppror, som kvävdes hänsynslöst (den irländska Bartholomeinatten). Särdeles svår var den katolska befolkningens läge under O. Cromwells tid. Samtidigt befästes presbyterianismens ställning i norra I. Från Vilhelm III:s tid blev katolikernas ställning i allt större utsträckning rättslös. Först mot slutet av 1700-talet erhöllo de lättnader. Tack vare D. O'Connell tillkom 1829 irländska emancipationsbillen, som tillförsäkrade katolikerna, vilka utgjorde absoluta flertalet av I:s folk, politisk likställighet. W. E. Gladstone genomdrev 1869 »Irish Church Act», varigenom anglikanska kyrkan upphörde att vara statskyrka. Irländarnas sekellånga frihetskamp kröntes med seger, då I. 1921 delades i Irländska fristaten, som i början var dominion i Brittiska samväldet och 1937 vann full självständighet (Eire), och Nord-I. (Ulster), som alltjämt utgör en del av Storbritannien. Nutida kyrkliga förhållanden. Av ħEires befolkning, 2.953.452 personer (1946) äro 93 % romerska katoliker, 4,9 % anglikaner, 1 % presbyterianer. Av Nord-I:s befolkning, 1.348.000 personer (1948) äro 33,75 % romerska katoliker, 31,4 % presbyterianer och 27 % anglikaner. Både i Eire och Nord-I. råder religionsfrihet. Den romersk-katolska kyrkan, irländarnas egentliga folkkyrka, är uppdelad i fyra kyrkoprovinser (Armagh, Dublin, Gashal och Tuam) med 23 biskopsdömen. Kyrkan har flera seminarier, bl. a. det år 1795 grundade Maymooth college. Anglikanska kyrkan (The Church of Ireland), som 1879 erhöll en ny författning, enligt vilken generalsynoden innehar högsta makten, har två ärkebiskopsdömen (Armagh och Dublin) och 11 biskopsdömen. Den företer väsentligen samma prägel som anglikanska kyrkan i England, ehuru de ritualistiska intressena genom kampen mot katolicismen trängts i bakgrunden. Presbyterianerna (Presbyterian Church of Ireland, 1840) ha anhängare mest i Ulster, där de dominera i Down och 67 Antrim. Dessutom finns det på I. metodister (hela I.: omkr. 65.000, bl.a. i Dublin och Belfast), independenter (Irish Mission) och enstaka unitarier, baptister och darbyister. Litt.: A. W. Haddan—W. Stubbs, Councils and eccl. docum. rel. to G. Britain and I. 1—3 (London 1869—78); G. T. Stokes, I. and the Celtic church (London 1886—1887); A. Bellesheim, Geschichte d. katolischen Kirche in I. 1—3 (Mainz 1890 f.; föga kritisk); 7. Olden, The church of I. (London 1892); The Irish freestate. Official handbook (= Saorstat Eierann, London 19832). W. A.S. IRVINGIANER, se Katolsk-apostoliska kyr- kan. ISAGOGIK. Till i. (av grek. sioaywy/, »inledning» i de heliga skrifterna) kunna strängt taget hänföras alla upplysningar som syfta till förståelsen av bibelns böcker, t. ex. åtskilligt material i den rabbinska litteraturen. Hos kyrkofäderna, fr. a. Hieronymus och Augustinus, samt vissa medeltida lärde får i. en alltmer systematiserad form. Under humanismen och reformationen kom det stegrade intresset för språk och grammatik i. till godo. Ända in på 1700-talet är i. emellertid, på några få undantag när (Spinoza, Richard Simon), främmande för vetenskapligt-kritiska synpunkter och bunden vid den stränga protestantiska inspirationsläran, som förhindrade en förutsättningslös undersökning av bibelböckerna. Den första och grundläggande gamm a ltestamentliga inledningen i modern mening är J. G. Eichhorns Einleitung in das Alte Testament, utgiven i 5 band 1780—83. Här finns uppdelningen på de tre huvudfack som sedan varit de viktigaste för varje isagogiskt arbete: Kanons tillblivelse, textens historia och de enskilda böckernas ursprung. Av dessa fack kom under 1800-talet det sistnämnda att tilldraga sig det största intresset. 1800-talets sista decennier domineras helt av Kuenen och Wellh ausen, som arbeta med litterärkritiska metoder tillämpade främst på Moseböckerna. Nya strömningar göra sig gällande med Gunkel som i st. f. den analytiskt-kritiska inledningen kräver en syntetisk-ska- 68