pande litteraturhistoria, närmare bestämt en litteraturformernas historia, »typforskningen». En viktig uppgift blir att bestämma de litterära enheternas funktion i Israels profana och religiösa liv, deras »Sitz im Leben». En modern riktning inom den gammaltestamentliga inledningsvetenskapen änder sig mot litterärkritiken och representerar en traditionshistorisk och antievolutionistisk syn på de gammaltestamentliga texterna. I stort sett återfinner man samma tendenser inom den nytestamentliga i. Även denna domineras under slutet av 1800-talet av litterärkritiken, som vid sekelskiftet avlöses av ett religionshistoriskt betraktelsesätt, d. v. s. man söker belysa de olika bibliska litteraturarterna och stilformerna med hjälp av paralleller från icke-biblisk litteratur. Dessa synpunkter framhävas ännu starkare av den formhistoriska skolan, som framträdde efter första världskriget och som kräver en urkristen litteraturhistoria i stället för nytestamentlig inledningsvetenskap. Litt.: A. Bentzen, Indledning til det Gamle testamente 1—2 (Khvn 1941); H. Mosbech, Nytestamentlig isagogik 1—3 (Khvn 1946—49); i dessa arbeten finnes den äldre isagogiska litt. citerad. Bland nyare arbeten må ytterligare nämnas £E. Sellin, Einleitung in das Alte Testament (8 ed. Heidelberg 1950); A. Weiser, Einleitung in das Alte Testament (2 ed. Göttingen 1949); R. H. Pfeiffer, Introduction to the Old Testament (New York och London 1941); /. Engnell, Gamla testamentet. En traditionshistorisk inledning 1 (Sthm 1945); A. Fridrichsen, G. Lindeskog, H. Riesenfeld, Inledning till Nya testamentet (Sthm 1951). G. G. ISLAM eller muhammedisme. Blant I.s tilhengere har det tidligere alltid hersket en viss uvilje mot ordene »muhammedaner», »muhammedansk» og »muhammedanisme» da de kunne synes å innebære kultus av Muhammed, slik som »kristen» og »kristendom» antyder guddommelig dyrking av Kristus. Tilhengerne av I. har foretrukket å kalle seg muslimer; muslim er det adjektivet som svarer til substantivet I. Men i den senere tid ser det ut til at uviljen mot »muhammedansk », »muhammedanisme» og »muhammedaner» er svunnet. Det er jo nett- 69 ISLAM opp bekjennelsen til åpenbaringen i den form Muhammed fikk den, som skiller en muslim fra andre troende. »Muhammedanisme» blir derfor ensbetydende med I. som navn på religionen; »muhammedaner» betyr rett og slett det samme som »muslim». Islams opprinnelse og kristendommen. 1. er den yngste av alle de store religionene, idet den först oppstod om lag 600 år e. Kr. Den forutsetter således både jödedommen og kristendommen. I virkeligheten danner forholdet til disse to religioner et av I.s religionshistoriske hovedproblemer. I. er en stiftet religion, nærmere bestemt en profetreligion, og stifteren heter Muhammed ibn ‘Abdallah (se art. Muhammed). En skal ikke ha lest mange linjer i Koranen för en ser at til og med enkeltheter i Muhammeds forkynnelse stammer fra de bibelske religioner. Hvorvidt det er jödedommen eller kristendommen som har påvirket ham mest, er et stadig diskutert problem, som ikke er lett å löse. Men det kan neppe være noen tvil om at grunnstemningen, frykten for dommedagen med fordömmelsen av synden og kravet om islam, »hengivelse», er av kristen opprinnelse. Det er til og med mulig å påvise de sterke impulser Muhammed har mottatt fra syrisk munkefromhet. Hans nye religion er ellers helt original. Först en tid etter kallelsen ser det ut til at han oppdager likhetspunktene mellom sin egen religion og de bibelske religioner. Det fortoner seg for ham slik at han mottar sine åpenbaringer fra de samme kilder som disse religioner har. Han föler seg derfor sterkt knyttet til jödene og de kristne, og bibelsk gods strömmer rikelig inn i de åpenbaringer han mottar. Men hans gjengivelse av dette gods er full av misforståelser, så informasjonene har ikke vært særlig gode. - Kristendommen har altså stått fadder ved I.s tilblivelse. Ja, en kan godt våge seg så langt som til å si at I. er den form som araberne fikk kristendommen i. Enkelte forskere mener at Arabia var på vei til å bli kristent da Muhammed trådte fram. Når 70