ISLAM fast og sikret posisjon innen I. Men ved at sufismen fikk hjemstavnsrett innen religionen, ble veien åpnet for all slags folkelig overtro og praksis og heterodokse forestillinger. Det var så å si håplöst for den ortodokse religions representanter, de lærde (I. har intet presteskap), å demme opp for denne ström. Men på 1700-tallet ble kampen for utrenskning av religionens villskudd tatt opp av ‘Abd al-Wahhab, stifteren av den berömte rigoröse, puritanske retning, wahhabismen, som nå er den herskende religionsform i Ibn Sa‘uds Arabia (se art. Arabia). Et av de mest fremtredende drag ved moderne I. er nettopp de bevegelser som söker bakom det ortodokse, middelalderlige skolastiske system, slik det forelå relativt ferdig avsluttet om lag år 900 e. Kr., til religionen som den var den förste tiden. Av störst betydning synes den konservative reformistiske salafiya-bevegelse å være. Den ble startet i Egypt av Muhammed ‘Abduh (1849—1905) og fortsatt av hans syriske elev Muhammed Rasjid Rida (1865—1935). Mötet med Vestens kultur har gjort en nyorientering av I. nödvendig, og denne er nå i full gang, spesielt i Egypt og India. Den muhammedanske misjon har i praksis nesten utelukkende virket i ikke-europeiske land. Med stort hell har I. kunnet verve tilhengere blandt kulturelt laverestående folk i Afrika og Asia, delvis i konkuranse med kristendommen. Også blant Vestens kristne har I. oppnådd å vinne noen tilhengere. Det er da, bortsett fra rent singulære tilfeller, mest ikke den ortodokse (sunnittiske) I. de har sluttet seg til. Derimot har babismen med sin utlöper beh a’ismen, som i sin opprinnelse stammer fra den persiske, sjiittiske I., men som etter sin oppkomst i forrige århundre er blitt mer og mer universalistiske og opptrer som talerör for en ny pasifistisk og humanitær religion, funnet enkelte tilhengere i Vesten, framforalt i Tyskland og Amerika. Imidlertid er islamisk misjon i vår mening av ordet ifölge den ortodokse teori prinsipielt umulig. Etter denne teori har nemlig en omvendelse ikke bare en religiös, 75 men også en politisk side. Idealet er én Gud, én menighet. I virkeligheten krever denne teorien at hvis et muslimisk område kommer under ikke-muslimisk herredömme, skal muslimene forlate det. Men loven selv anerkjenner en »nödstilstand». En må finne seg i tingene som de er. Dessuten har beröringen med Vestens kultur fört til en oppmyking og for en stor del til opplösning av de gamle statsrettslige teorier. Litt.: 7. Andræ, Muhammed, hans liv och hans tro (Sthm 1930, 2. ed. 1950); K. Ahrens, Muhammed als Religionsstifter (Leipzig 1935); J. Wellhausen, Die religiös-politischen Oppositionsparteien im alten Islam (Berlin 1901); R. A. Nicholson, The mystics of Islam (London 1914); R. A. Nicholson, The idea of personality in sufism (Cambridge 1923); A. Guillaume, The traditions of Islam (Oxford 1924); A. J. Wensinck, The muslim creed (Cambridge 1932); C. C. Adams, Islam and modernism in Egypt (London 1933); D. M. Donaldson, The shi'ite religion (London 1933, ukritisk); G. Bergsträsser, Grundzüge des islamischen Rechts (Berlin—Leipzig 1935); B. Lewis, The origins of Isma'ilism (Cambridge 1940); A. J. Wensinck, La pensée de Ghazzali (Paris 1940); H. A. R. Gibb, Modern trends in Islam (Chicago 1947); Islam in the modern world. Adresses at the fifth annual conference on middle East affairs (Middle East institute 1951); Near Eastern culture and society. A symposion on the meeting of East and West, ed. by T. C. Young (Princeton 1951). H. B. Kristen islammission. Luther kom till slutsatsen att islammission var meningslös. »Mahmets anhängare kunna icke bliva omvända, enär de äro sâ förhärdade att de driva med och hånle åt nästan alla artiklar i vår tro» (Weimar-uppl. LIII s. 276, 7—15). Hans inställning grundas på en djup insikt i den antikristliga hemligheten i I. Muhammedanmissionären har att göra med en religion, som beror på avfall från Kristus. Missionsuppgiften försvåras snarast av den om- ständigheten att I. — från sin egen synpunkt sett — icke förkastar den kristna trons artiklar. I. tillerkänner »Isa Masih» en hedrad plats i sitt system, den har en »kristologi». Men då I. anser sig själv äga den slutgiltiga uppenbarelsen, genom vilken alla ti- 76