ISRAELSMISSION straks framkalte uroligheter blant jödene. Romerne delte riket mellom tre av hans sönner; Archelaos ble etnark i det egentlige Judea med Idumea og Samaria, Herodes Antipas og Filip fikk henholdsvis Galilea, Perea og Batanea med landsdelene n.ö. för Genesaretsjöen. Archelaos’s vanstyre förte til at romerne avsatte ham år 6 e.Kr. og stillet hans land under en romersk prokurator. Nesten uten unntak var prokuratorene, hvorav P o ntius Pilatus er den mest kjente, folk som hverken kunne eller ville forstå det jödiske lynne, og gjorde romerherredömmet grundig forhatt En kort tid ble det jödiske Palestina enda en gang samlet under Herodes’s sönnesönn Herodes Agrippa (37—44) ; etter hans död ble hele landet provins med en prokurator som stod under stattholderen i Syria. De senere prokuratorers styre var oftest enda verre enn de förstes; det förte til det store opprör i 66, som endte med at Titus etter en lengere beleiring, hvor partistridighetene mellom jödene nådde de villeste höyder, erobret og totalt ödela Jerusalem med templet år 70. På Jerusalems ruiner ble senere grunnet en ny hedensk by Aelia Capitolinia, som ingen jöde hadde adgang til, og med et Jupitertempel der hvor Jahves tempel hadde stått. Det siste forsök på å danne en nasjonal jödisk stat, som tillike skulde være virkeliggjörelsen av det messianske gjenreisningshåp, ble gjort av Simon Barko kba (»Stjernesönnen», med hentydning til 4. Mos. 24: 17), som også den innflytelsesrike rabbi Aqiba anerkjente som Messias. Oppröret ble slått ned og lederne drept. Mange titusener av jöder hadde under disse opprörene mistet livet eller var blitt solgt som træler eller hadde flyktet. Jödene dannet fra nå av bare en diaspora, selv i sitt eget land, med religionen, Loven og framtidshåpet, slik de forelå i den skrevne, nå fast avgrensede Kanon, som det eneste felles bånd. De skriftlærde »skoler», dels i Babylonia, dels i Palestina, ble de överste autoriteter; en tid ble også lederen av skolen Tiberias anerkjent som politisk ansvarlig leder (etnark, nåsi’) for jödene i Pale- 95 stina. Men imens var den kristne kirke vokset opp. Den visste seg som det rette åndelige I., arvtakeren av de forjettelser som »jödene etter kjödet»> hadde forskjertset ved sin forkastelse av Guds virkelige Messias, Jesus Kristus. Se også Diaspora, Exil, Israels religion, Jerusalem, Judendom, Palæstina. Litt.: Fr. Buhl, Det israelitiske folks historie (7. ed. ved J. Jacobsen, Khvn 1936); Aa. Bentzen, Israels historie (Khvn 1930); E. Stave, Israels historia (2. ed. Sthm 1931); M. Noth, Geschichte Israels (Göttingen 1950); S. Mowinckel, Israel. Rase, folk — eller hva? (Oslo 1949); H. H. Rowley, From Joseph to Joshua (Oxford 1950). S. M. ISRAELSMISSION. Den kristna missionen är till sitt ursprung judemission. Jesus ansåg sig i första hand sänd till »de förlorade fåren av Israels hus», och han bjöd sina lärjungar att predika evangelium »först i Jerusalem». Trogen sin Herres anvisning vände aposteln Paulus sig alltid först till judarna. Men då judarna avvisade evangelium, bleyv hednamissionen förhärskande. Under medeltiden förekommo dock sporadiska försök att omvända judar, såsom kejsar Justinianus’ »svärdsmission», religiösa disputationer mellan kristna teologer och judiska rabbiner, tvångsbesök i kyrkor, tvångsdop etc. Ignatius Loyola upprättade 1543 ett proselythem i Rom, vilket ännu äger bestånd. Reformationen väckte intresse för bibelns folk. Luther ivrade hela sitt liv för judarnas omvändelse. I skriften »Jesus Kristus är född jude» (1523) fördömde han den medeltida kyrkans behandling av judarna och manade att söka vinna dem med vänlighet. Även en sådan skrift som »Om judarna och deras lögner» (1543) hade missionssyfte. Sin sista predikan avslutade han med en bön för Israels frälsning. Genom att anlägga en evangelisk syn på judarna banade Luther väg för den nya i. Under 16- och 1700-talen förekommo blott sporadiska ansatser till i. 1650 grundades i Strassburg det första Institutum Judaicum; Esdras Edzard (1629—1708) verkade 51 år med stor framgång som judemissio- 96