ISRAELS RELIGION A. K. E. Holmio, The Lutheran reformation and the Jews (Hancock, Mich. 1949); G. A. T. Knight, From Moses to Paul (London 1949); H. J. Schoeps, Theologie und Geschichte des Judenchristentums (Tübingen 1949); Hahn-Brody-Fürstenberg, Judarnas historia (Sthm 1950). B. P—w ISRAELS RELIGION. Karakteristiskt för G. T. är att historien, det yttre skeendet betraktas som gudsuppenbarelsens förnämste förmedlare. De väsentliga dragen i dess religion ha inte karaktären av tidlösa, en gång för alla fastslagna sanningar utan ha vunnits efter hand genom en tolkning av historien. Historien är Guds verkstad, genom dess händelser avslöjas Guds vilja och väsen. Som den stora och grundläggande tilldragelsen framstår befrielsen ur Egypten. I denna händelse ser man beviset och garantien för att Jahve har utkorat Israel till sitt folk och vill vara dess Gud. Däri ligger också en förpliktelse för Israel att lyda och tjäna Jahve. Det ömsesidiga trohetsförhållande som sålunda består mellan Jahve och Israel betraktas som ett förbund och Israels religiösa och etiska förpliktelser betraktas som förbundsplikter. Israel är därvid närmast att uppfatta som ett sakralt stamförbund. Det som konstituerar dess enhet är varken en politisk organisation eller en gemensam härstamning, utan religionen. Genom att av fri vilja utkora Israel kan Jahve göra anspråk på detta folks trohet och kärlek och han tolererar inga andra gudar vid sin sida. I förbundet vid Sinai har förhållandet mellan Jahve och Israel närmare utformats, och hur svåråtkomliga Sinaihändelserna än äro ur historisk synpunkt, synes deras religiösa betydelse vara klar: Israel har här en gång för alla erkänt Jahves berättigade anspråk på lydnad och dyrkan. En annan historisk erinring från Israels förhistoria som blivit av konstitutiv betydelse för den religiösa utvecklingen är p atriarktraditionerna. Medan dessas värde som historiska källor för den förmosaiska tiden är i hög grad omtvistat, är deras religiösa betydelse klar. Genom Jahves löften till patriarkerna om ett eget land och 99 en talrik avkomma kom erövringen av Kanaan att framstå som ett för länge sedan beslutat och förberett verk av Jahves frälsningsvilja. Patriarktraditionernas införlivande med Israels trosföreställningar utgör ett väsentligt bidrag till G.T:s religiösa historietolkning. Bosättningen i Kanaan och konfrontationen med landets tidigare invånare måste givetvis få konsekvenser även på det religiösa området. Medan man inom forskningen tidigare var benägen att betrakta förhållandet mellan israeliternas och kanaaneernas religion (för den senare, se Palestina) som ett ständigt och oförsonligt konflikttillstånd, har man numera klarare blick för att båda religionerna ha en någorlunda enhetlig främreorientalisk kultur som sin gemensamma bakgrund. Denna synpunkt får emellertid inte betonas på bekostnad av det för jahvereligionen unika. Självfallet har Israels assimilering med kanaaneerna även inneburit en religiös synkretism. Jahve och Baal ha närmat sig varandra och framför allt för kulten har kanaaneiseringen haft stor betydelse: Israel har i stor utsträckning övertagit kanaaneiska kultplatser och kultbruk. Åtskilliga av dessa övertagna kultelement ha emellertid omskapats efter jahvereligionens egen anda. Ett exempel härpå är påskfesten, som från att ha varit en kanaaneisk naturfest, knuten till årets kretslopp, blir en bärare av Israels historiska upplevelser och i kultens form levandegör utkorelsen och befrielsen ur Egypten, 2 Mos. 12. Vid sidan av sådana religiösa och kultiska element i den kanaaneiska naturreligionen som utan men kunde övertagas eller omstöpas, funnos dock andra som voro väsensfrämmande för jahvereligionen och där kompromisser uppkallade häftigt motstånd. Detta motstånd kom dels från vissa reaktionära grupper som ville slå vakt om nomadidealet (rekabiterna), dels och framför allt från profetismen. I profeternas förkunnelse fr. o. m. mitten av det 8. årh. f. Kr. har jahvetron fått sitt klaraste uttryck. Den måste ses mot bakgrunden av såväl de hotande världshistoriska händelserna som den 100