Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Israels religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tilltagande inre upplösningen i Israel. Den
assyriska världserövringen gjorde det
naturligt för många att betrakta Tvåflodslandets
gudar som mäktigare än Jahve och mena,
att han endast genom ett under kunde
bevisa sin överlägsenhet. Profeterna ge en
annan tolkning av historien. Det skeende
man nu står inför och som redan pågår, är
lett av Jahve själv. Det är hans dom över
Israel men även över de andra folken. Jahve
är näml. inte bara Israels Gud utan hela
världens Herre, Am. 9:7. Assur och Babel
äro lydiga redskap i hans hand, Jes. 10:5,
Jer. 27: 6. Alltjämt är emellertid Israel det
egentliga föremäålet för Jahves intresse och
handlande. Liksom Israel genom utkorelsen
kom att utmärkas framför alla folk, skall
det även nu, när straffdomen kommer, inta
en särställning.
Den Gud som manifesterar sig i
världshistorien är den ende verklige. Fastän m o n
oteismen först hos Deuterojesaja
blir en uttryckligen formulerad trossats, är
det även för Amos och Jesaja klart, att
folkens gudar i grunden intet förmå.
Profeternas gudsuppfattning är vidare etiskt
bestämd. Naturguden från Sinai har i
historien visat, att hans handlande är uttryck för
en moralisk vilja. Profeternas etiska
förkunnelse hänger intimt samman med
utkorelsetanken och utmynnar i kravet på
obrottslig solidaritet mellan medlemmarna av
det utvalda egendomsfolket. Vad Jahve
framför allt begär är barmhärtighet mot de
fattiga och värnlösa, oväld i rättsskipningen,
redlighet i handel och vandel. Som en
sammanfattande benämning på dessa plikter
begagnas hebr. chaesaed, förbundstrohet,
broderssinne.
Genom äåsidosättandet av dessa plikter ha
grundvalarna för Israels fortbestånd
raserats. Israel har brutit förbundet. Risken är
överhängande att även Jahve å sin sida skall
förkasta Israel och försätta utkorelsen ur
kraft. För profeterna blir Israels
privilegierade ställning rentav en försvårande
omständighet, som gör synden och avfallet
ännu svårare att förklara och förlåta, Am.
3: 2. De reformer som genomfördes av
Hiskia omkr. 700 och Josia 622 blevo utan
101
ISRAELS RELIGION
större verkan. Domen är oundviklig. Men
samtidigt som folket i dess helhet är dömt
att gå under, skall en liten, obetydlig rest
lämnas kvar på Sion och bli bärare av en
ny framtid (Jesaja).
I den profetiska förkunnelsen under och
efter exilen" kan man konstatera vissa
förskjutningar såväl i fråga om
uppenbarelsen och gudsbilden som i fråga om det
etiskreligiösa idealet och framtidshoppet. Jämte
historien kommer världsskapelsen att
alltmer utnyttjas som källa för
gudsuppenbarelsen. Som världsskaparen och
uppehållaren av naturens lagbundna ordning visar sig
Jahve som den mäktige, vise och trofaste.
Utkorelsen blir åter en garanti för en ljus
framtid. Ständigt återkommande motiv i
framtidsbilden äro de förskingrades
församlande och återställandet av
gemenskapen mellan Jahve och hans folk, en religiös
och moralisk omskapelse, landets
fruktbarhet och folkets talrikhet, allmän
världsfred. Sin mest karakteristiska utformning få
dessa framtidsdrömmar i tanken på det
messianska konungadömet (jfr
Messias). Rötterna till denna föreställning
gå långt tillbaka i tiden. Redan i det gamla
israelitiska kungaidealet, som aldrig blev
helt realiserat, låg förhoppningen om en
kommande Jahves Smorde. Det var
framför allt i kulten som denna förhoppning
hölls levande. Om någon Messias i
eskatologisk mening är det inte tal, men dessa
nationellt förankrade framtidsdrömmar ha
tjänat som övergångsled till de senjudiska,
eskatologiska messiasföreställningarna. Med
messiastanken i dess äldre nationella
utforming har senare också den starkt
synkretistiska människosonsidén identifierats.
Ett livligt diskuterat spörsmål är den
religiösa uppfattning som präglar vish
etslitteraturen*. Tydligt är, att visheten
från att ha varit en ståndsetik av
allmänorientalisk typ får en alltmer nationell och
religiös orientering. I motsats till
profeternas religiösa förkunnelse tar visheten
emellertid sin utgångspunkt inte i Gud och hans
krav på människan utan i människan och
hennes behov. Historiens betydelse som
uppenbarelsekälla reduceras i stort sett till
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Dec 3 01:42:28 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ntu/2/0057.html