JAHVE är G.T:s speciella benämning på Israels Gud. Namnets ursprungliga mening och härledning äro okända. Hebréerna själva satte det i samband med verbet haja, »vara», jfr 2 Mos. 3: 14. Man har trott sig återfinna detta gudsnamn i Ras Schamratexterna, där Jw uppträder som son till guden El. Denna identifiering är emellertid högst osäker och av liten betydelse, då det är uteslutet att israeliterna skulle ha övertagit sin jahvedyrkan från kananéerna. G. T:s egna traditioner om huru länge Israel dyrkat J., synas ej heller helt samstämmiga. Medan det i 2 Mos. 6:2 f. säges, att Gud ej var känd för patriarkerna under namnet J., utan först för Moses*, är det enligt 1 Mos. 15:7 och 22:13 under detta namn han ger sig till känna för Abraham och Jakob. Bäst synes man komma till rätta med denna motsättning, om man antar, att israeliterna trängt in i Palestina i två omgångar eller grupper, som vid olika tider och på olika sätt lärt känna J. Den ena gruppen, huvudsakligen bestående av Leastammarna, skall enligt denna uppfattning ha befunnit sig i Palestina redan omkring år 1400 f. Kr., medan Josefstammarna av Moses fördes ut ur Egypten till J:s heliga berg, och därefter trängde in i Palestina. Dessa händelser böra troligen förläggas till 1200-talet. Dessa båda grupper av invandrare hade på skilda vägar kommit i beröring med jahvedyrkan. Olika omständigheter göra det sannolikt, att J. ursprungligen var keniternas gud och att Leastammarna genom denna midjanitiska stamgrupps förmedling så småningom antagit jahvedyrkan. Denna odramatiska övergång till jahvismen förklarar den ovan anförda traditionen, att israeliterna sedan urminnes tider haft J. till sin Gud. Josefstammarna däremot hade 109 på grund av överflytiningen till Egypten skilt sig från de övriga israelitiska stammarna, innan de ännu hade lärt känna keniternas J. Enligt Josefstammarnas traditioner är jahvedyrkan oupplösligt förbunden med uttåget ur Egypten och med Moses. Att Moses haft förbindelser med keniterna är täm- ligen väl betygat. Hans svärfader som ibland kallas Jetro, prästen i Midjan, 2 Mos. 3: 1, ibland Reguel, prästen i Midjan, 2 Mos. 2: 16 ff., var sannolikt en kenit. Hans son Hobab, 4 Mos. 10:29, kallas nämligen en kenit, svenska bibelöversättningen »kainé», Dom. 4: 11. Namnet på den gud, hos vilken Reguel var präst, omtalas inte, men då han av Moses fick höra om allt vad J. hade gjort, utropade han: »Nu vet jag att Jahve är större än alla andra gudar», 2 Mos. 18: 11. Därpä frambar han offer, tydligen åt J. Det är därför antagligt, att den kenitiske Reguel var en jahvepräst och att Moses genom honom kom i beröring med jahvedyrkan. Därmed är emellertid ingenting sagt om den utomordentliga betydelsen i Moses’ religiösa insats. Denna ligger framför allt däri, att Moses övertygar sina stamfränder om, att J. hade utvalt dem till att vara hans folk och sänt Moses till deras räddning, fastän de tidigare inte hade dyrkat denne Gud. I gengäld krävde J., att folket i tacksamhet skulle dyrka honom som sin Gud och lyda hans vilja. J. blir Israels Gud och Israel blir J:s folk. Detta är i korthet innebörden i det förbund som vid Sinai slutes mellan J. och Israel. Man missuppfattar helt Moses’ betydelse, om man menar, att han skulle ha till Israel förmedlat sin kenitiske svärfaders religion. Vad jahvetron än kan ha betytt för keniterna, kom den genom Moses att för israeliterna få en ny, långt rikare och dju- 110