ningekristne i Antiokia, men denne episode er formodentlig af begrænset betydning og kan ikke anvendes som bevis for, at J. var en principiel modstander af Paulus og hedningekirkens frihed for loven. Litt.: Th. Zahn, Brüder und Vettern Jesu (Forschungen zur Geschichte des neutestamentlichen Kanons und der altchristlichen Literatur 6, Leipzig 1900, s. 225 ff.); G. Kittel, Die Stellung des Jakobus zu Judentum und Heidenchristentum (i Zeitschr. f. d. neutest. Wiss. 30, 1931, s. 145— 157); M. Goguel, La naissance du christianisme (Paris 1946, s. 129—132, 144—153) ; S. G. F. Brandon, The fall of Jerusalem and the Christian church (London 1951); J. Munck, Paulus u. die Heilsgeschichte (Aarhus 1954, s. 95 ff., s. 226 ff.). Johannes Munck JAKOBITISKA KYRKOR, se Monofysitiske kirker. JAKOBS BREV hör till gruppen av s. k. katolska brev*iN. T. och innehåller, till åtskillnad från andra nytestamentliga skrifter, endast sedliga förmaningar. Det uppmanar till glädje och ståndaktighet (1:2 —18) och en fromhet som omsätter det hörda i handling (1: 19—27). Det varnar för att ha anseende till personen (2: 1—13), för en tro som inte tar sig uttryck i gärning (2:14—26), för tungans missbruk (3:1—12), för avund, osämja, världsligt sinne och falsk säkerhet (3: 113—5: 6) och slutar med maningar av växlande innehåll. Språk och stil påminna delvis om de tre första evangelierna, och innehållet företer likheter med Jesu sedliga krav, senjudisk levnadsvishet och hellenistisk (populär stoisk-kynisk) dygdelära. I sin förkunnelse av fattigdomen som den äkta fromhetens kännemärke äåterspeglar J. typiskt »galileiska» drag, som präglat fromheten hos de »stilla i landet», Jesu förkunnelse (jfr särskilt Luk.) och i viss utsträckning även Pauli åskådning (Rom. 11 —13; Fil. 2). I den bevarade fornkyrkliga litteraturen omtalas och citeras J. jämförelsevis sent, först på 200-talet. Den uppbyggliga sedliga förmaningen är nästan tidlös och författarnamnet Jakob (1:1) mångtydigt. Frågan om J:s litterära art och tillkomst besvaras därför mycket olika. Många anse att det skrivits av Ja- 113 JANSENISMEN kob, Herrens broder*. Det måste då betraktas som N. T:s äldsta skrift, författad senast i medlet på 40-talet, ty efter apostlamötet i Jerusalem (omkr. 47) bör Jakob ha haft en bättre kännedom om Pauli rättfärdiggörelselära än vad polemiken i 2: 14—26 bär vittne om. Andra hålla före att J. till sitt ursprung är en judisk skrifti stil med »De tolv patriarkernas testamenten», alltså ett slags »Jakobs testamente», riktat bokstavligen till »de tolv stammar som leva kringspridda bland folken», men senare kristnad genom tillägget »Herren Jesus Kristus» 1: 1 och 2: 1. Enligt en tredje uppfattning visar J. beroende av Hebr. och Luk. (jfr 2:25 med Hebr. 11:31, och 5:17 med Luk. 4:25, som avviker från 1 Kon. 17:1 och 18:1) och släktskap med 1 Petr., 1 Klem samt Hermas. Om detta är riktigt, är Jakob knappast författarens eget namn, utan en pseudonym, »de tolv stammarna» en beteckning på den kristna kyrkan som Guds utvalda folk (=det sanna Israel), »tron» försanthållande av kristna läror, de goda gärningarna kristliga dygder, avsnittet 2: 14 —26 en varning för namnkristendom (icke polemik mot Paulus), och J. kan då icke gärna ha kommit till före 80-talet. Då J. självt icke ger säkrare vägledning, blir den enskilde forskarens ståndpunkt beroende av hans helhetsuppfattning av fornkyrkans historia och äldsta litteraturhistoria. J. har skarp blick för hinder och faror i troslivets vardag. Dess sedliga förkunnelse är märgfull och åskådlig. Luther kallade det visserligen, på religiösa bedömningsgrunder, en halmepistel, men det är i så fall, som någon anmärkt, fråga om en mycket god och närande halm. Litt.: M. Dibelius, Der Brief des Jakobus (Meyers kommentar, Göttingen 1921; betonar fattigidealet); A. Meyer, Das Rätsel des Jacobusbriefes (Giessen 1930; hävdar judiskt ursprung); L. Brun, Jakobs brev (Oslo 1941; allsidigt orienterande); G. Kittel, Der geschichtliche Ort des Jakobusbriefes (Zeitschr. f. d. neutest. Wiss. 41, Berlin 1944; daterar till 40-talet). R. Gg JANSENISMEN har navn efter flamlænderen Cornelius Jansen (d. 1638), der sammen med franskmanden Jean D u v er- 114