centrerade till städerna och ha utpräglad medelklasskaraktär. Efter den amerikanska ockupationens avslutning (april 1952) har i J. liksom annorstädes i Asien en nationalistisk reaktion börjat göra sig märkbar. Det är möjligt, att kristen mission åter går mot tider av hårdnande motstånd. Den japanska evangeliska kristenhetens främsta personlighet är Toyohiko Kagawa, som föddes 1888 i ett förmöget hem, där han först kom under buddhistisk fostran. Under skoltiden kom han i beröring med kristendomen, vilken han omfattade med brinnande övertygelse. 1905 kom han till den presbyterianska högskolan i Tokio och sedan till ett teologiskt seminarium i Kobe. Hans lysande begåvning syntes predestinera honom för höga poster inom statsförvaltningen, men till allas häpnad gick Kagawa en annan väg. Vad som framför allt gripit honom i kristendomen var förkunnelsen om renhet och kärlek. Sitt livs lösen har han samlat i orden »Vänlighet är livets salt, den sociala frågan kräver offer för det levande livets skull». För att realisera dessa grundsatser slog han sig 1909 ner som »socialarbetare» i Shinkawa, staden Kobes värsta slumkvarter, där han verkade i 14 år med en offervilja, som förde hans namn ut över hela J. Han blev J:s sociala samvete. Kagawa har också varit verksam som författare, med talrika arbeten över sociala och religiösa ämnen, av vilka många har översatts till främmande språk. Det mest bekanta är »Across the Death Line», som har självbiografisk karaktär och som utgått i nära 300 upplagor. Även inom fackföreningsrörelsen och inom kooperationen har Kagawa gjort banbrytande insatser, men han är först och främst evangelist. Hans stora mål var att föra kristendomen, som ännu för femtio år sedan var så gott som uteslutande begränsad till de stora städerna, ut på den japanska landsbygden. Under krigen hämmades dock detta hans arbete av hans pacifistiska inställning, som tvingade honom att verka mera i skymundan. I det förnyade missionsarbete, som kommit i gång 121 JEHOVAS VITTNEN efter det andra världskriget har hans inflytande kunnat göra sig mera gällande. Litt.: K. Florenz, Der Shintoismus der Japaner (i Kultur der Gegenwart I:3, 1, 2 ed. Berlin—Leipzig 1913); H. Haas, Der Buddismus der Japaner (i Kultur der Gegenwart I:3, 1, 2 ed. Berlin—Leipzig 1913); O. Cary, A history of the Christianity in Japan (New York 1909); G. Lindeberg, Protestantismen i Japan 1859—1913 (diss. Lund 1918); M. Anezaki, History of Japanese religion (London 1930); W. Gundert, Japanische Religionsgeschichte (Tokyo—Stuttgart 1935); W. Axling, Kagawa (London 1932; sv. övers. Falun 1933); J. Holmåsen, Toyohiko Kagawa (Sthm 1935); D. C. Holtom, Modern Japan and Shinto nationalism (2 ed. Chicago 1947); K. S. Latourette, The history of Japan (New York 1947); K. L. Reichelt, Fromhetstyper og helligdommer i Øst-Asia 1—3 (Oslo—Khvn 1947—49); G. Rosenkrantz, Fernost — wohin? (Heilbronn 1940); C. R. Boxer, The Christian century in Japan, 1549—1650 (Berkeley—Los Angeles—London 1951); W. C. Kerr, Japan begins again (New York 1949; sv. övers. Japan börjar om, Sthm 1950, jfr emellertid rec. av B. Sundkler i Svensk Missionstidskrift 1951 s. 157); W. Rigmark, Sådant är Japan (Sthm 1950; populär, journalistisk framställning); World Christian handbook, ed. by K. G. Grubb—£E. J. Bingle (2 ed. London 1952). G. Lorg JEHOVAS VITTNEN är en apokalyptisk rörelse, som har sina rötteri de adventistiska strömningarna i USA under förra hälften och mitten av 1800-talet. Namnet J., som anses vara av Gud uppenbarat, fick organisationen först 1931, då det antogs på ett konvent i Ohio, men i själva verket är rörelsen en direkt fortsättning på den s. k. russellianismen, uppkallad efter sin stiftare, den amerikanske affärsmannen Charles Taze Russell. Russell föddes 1852 i Pittsburg, Pennsylvania. Föräldrarna, som voro fattiga, tillhörde kongregationalisterna. Gossen fick föga mer än vanlig folkskolebildning. Med Bibelns grundspråk var han totalt obekant. Som ung kom han efter en religiös kris i kontakt med adventistiska kretsar. Detta kom att bli en vändpunkt i hans liv, varom han själv berättat i sitt huvudarbete, »Studier i Skriften», 7 (s. 72, sv. uppl.). Han bekräftar här sin 122