om rörelsen saknas, men disciplinen inom den är ytterst stark. Se även Adventister. Litt.: M. Neiiendam, Frikirker og sekter (3 ed. Khvn 1948; standardarbete med bibliografi); E. Molland, Konfesjonskunnskap. Kristenhetens trosbekjennelser og kirkesamfunn (Oslo 1958); E. Linderholm, Pingströrelsen. Dess förutsättningar och uppkomst (Sthm 1924); S. Borregaard, Jehovas vidner (Khvn 1937; polemisk; E. Briem, Jehovas vittnen (Sthm 1944); H. H. Stroup, The Jehovah’s witnesses (New York 1945; kritisk, väldokumenterad); G. Rylander, En medicinskpsykiatrisk-sociologisk undersökning av Jehovas vittnen (Nordisk medicin 29, 1946); E. Beijer, Falska profeter. Ett ord om Jehovas vittnen (2 ed. Sthm 1948; populär); dens., Jehovas vittnen. Studieplan utgiven av Sveriges Kyrkliga Studieförbund (Sthm 1950). E. B—r JEREMIA är en av Israels största profetgestalter, verksam huvudsakligen i Jerusalem under Juda rikes sista år. Liv och förkunnelse. J. var son till en präst Hilkia från Anatot strax utanför Jerusalem. Redan som ung upplevde han kallelsen till profet, troligen år 627 el. 626 (Jer. 1). Att ` han förblev ogift såg han som ett led i sitt profetkall (16: 2). Till J:s tidigaste utsagor höra dikterna om fienden från norr (kap. 4—6, jfr 1: 13 ff.), vilka av Duhm m. fl. ansetts syfta på en av Herodotos omnämnd skytisk framstöt söderut mot Egypten (omkr. 630—625) men som snarare äro ett uttryck för profetens förvissning att straffet för Israels synd skulle komma i form av ett fientligt angrepp utan att något bestämt folk avsetts — väderstrecket norr kan vara bestämt av gammal mytologisk tradition. Folkets kananeiskt influerade kult angreps av J. såsom avfall från Jahve (2:20—32, 3:19 —25, 18:13—17). Domen är oundviklig, ingen förbön hjälper (10: 23 ff.; 14). J. klagar över fruktlösheten i sin verksamhet (6: 27 ff.). Det annalkande straffet fyller honom med sorg och bävan och han vill dra sig undan sin uppgift, men han står under det profetiska tvånget att förkunna (15; 20: 7—18). Mot konung Josia synes J. ha varit välvilligt inställd (22: 15); dock är det av flera skäl högst ovisst om 11: 1—14 avser dennes 125 JEREMIA reformation och Deuteronomium. Med Josias död vid Megiddo och Jojakim s tronbestigning ändrades förhållandena. Ett häftigt angrepp på prästerna och folket för deras falska förtröstan på templet och offertjänsten (kap. 7; 26) förde Jeremia i konflikt med konungen, och efter nya sammanstötningar med överheten (märk strafftalet mot konungen 22: 13—19) blev J. slutligen förbjuden att beträda tempelplatsen (19:14 f., 20: 1 ff., 36:5). I denna situation lät J. sin lärjunge Baruk skriva ned en samling domsprofetior och uppläsa dem på tempelplatsen; sedan även konungen fått ta del av innehållet, lät denne uppbränna hela bokrullen, varefter J. lät färdigställa en ny samling med tillägg av ytterligare profetior (kap. 36). Det babyloniska framträngandet efter slaget vid Karkemis 605 kom J. att i N eb ukadnessar se den fiende från norr som han tidigare väntat (25:9). Erövringen av Jerusalem 597 besannade J:s utsagor. Då den av Nebukadnessar insatte nye konungen Sidkia snart började välva upprorsplaner, framställde J. krav på lydig underkastelse under Babel (kap. 27), delvis i häftig kamp mot falska profeter, som lovade framgång för ett uppror (kap. 28). Också de till Babel bortförda judarna har J. i ett brev uppmanat till stillhet (kap. 29). Från denna tid härstammar också utsagan om en framtida Davidsättling med namnet »Jahve vår rättfärdighet» (hebr. Jahwe sidqe'nu) med dess ironiska anspelning på konung Sidkias namn (23: 1—6, märk den omformade versionen i 33: 14—16). Även sedan Sidkia slutligen öppet brutit med babylonierna och Nebukadnessar ryckt an för att slå ned upproret, manade J. till underkastelse (kap. 34); man skulle ej lita till tillfällig egyptisk hjälp (34: 21; 37: 5). Till följd av denna sin hållning fängslades J. slutligen som förrädare (37). En sista maning till konung Sidkia att ge sig (38) förklingade ohörd. Kort därefter blev Jerusalem intaget (586 f. Kr.). På Nebukadnessars order blev J. frigiven (39: 11) och stannade kvar i Jerusalem, där han manade de kvarvarande till lojalitet. Men då efter mordet på Gedalja de kvarblivna ju- 126