JERUSALEM Överbyggd gata i det gamla Jerusalem. en enande faktor av betydelse, det religiösa livets medelpunkt inte bara för Juda utan även för Israel. Detta kommer klart till uttryck hos profeterna, som i J. och templet se Guds boning. Amos talar om Jahves röst som utgår från Sion och J., 1:2. För Jesaja är Jahve den som »bor på Sions berg», 8:18, »som har sin eld på Sion och sin ugn i Jerusalem», 31:9. Det talas om »det berg där Jahves hus är», Jes. 2: 2; Mika 4: 1, och om »Jahves berg», inte som politiskt centrum i en kommande israelitisk stormakt utan som målet för folkens vallfärder, när de komma för att söka undervisning av Jahve eller ge honom sin hyllning, Mika 4: 1 f.; Jer. 31: 6. Och när Jesaja talar om grundstenen, som Jahve lägger i Sion, 28: 16, tänker han inte på något kommande kungadöme eller någon ny statsbildning, utan på en religiös gemenskap, ett framtida gudsfolk. Även den deuteronomistiska kultreformen har genom sitt krav att alla kultplatser i landsorten skola slopas och all kult förläggas till J:s 131 tempel kraftigt bidragit att öka J:s betydelse som ett religiöst centrum för Israel. År 597 intogs J. av Nebukadnessars trupper. Konung Jojakin blev bortförd till Babylonien tillsammans med en del av befolkningen och templet plundrades på en stor del av sina skatter. År 586 återkommo de babyloniska härarna och intogo J. på nytt, jämnade staden med marken och brände upp templet. Exilens och den efterexilska tidens profeter tala om en ny och härlig framtid, då Israel på nytt skall förena sig med Juda, och båda skola bilda ett gemensamt rike med J. och templet som medelpunkt. Dessa förhoppningar fingo näring av det nya tempelbygge som under ståthållaren Serubbabels ledning kom till stånd och fullbordades år 516, då kulten i full omfattning återupptogs. Tack vare Nehemjas bemödanden sattes även J:s befästningar åter i stånd. Ärhundradet närmast efter restaurationen under Esra och Nehemja veta vi ej mycket om. Självfallet har J:s politiska betydelse varit ytterst ringa. Den judiska befolkningens tyngdpunkt kom atti allt högre grad förläggas utanför Palestina. Icke desto mindre behöll J. sin ställning som judarnas religiösa och kultiska centrum. Av ödesdiger betydelse för J:s framtid blev det alltmer tilltagande hellenistiska inflytandet, som syftade till en enhetlig världskultur på grekisk basis. Det avgörande och mest dramatiska försöket att med våld påtvinga judarna hellenistisk kultur och hellenistisk religion togs av konung Antiokus IV Epifanes. År 170 plundrade han templet på dess skatter och två år senare anställde han ett blodbad i J., varefter staden plundrades och brändes. En syrisk borg anlades på Sion och all judisk religionsutövning förbjöds. Templet vanhelgades, i det att ett altare åt Zeus uppfördes på det gamla brännofferaltarets plats (»förödelsens styggelse», 1 Mack. 1:54). År 165 återvunno de jahvetrogna under mackabéernas ledning kontrollen över templet, som återinvigdes. De senare mackabéerna, som även kallas hasmonéer, voro emellertid i hög grad tillgängliga för hellenistiskt inflytande och til} följd av inre partisplittring var judafolket 132