ur stånd att göra motstånd, då Pompejus år 63 med sina romerska trupper ryckte fram mot J. Dess portar öppnades utan strid. Pompejus beträdde templet och t. o. m. det allra heligaste, men gjorde intet intrång i gudstjänstens fortsatta utövning. År 40 gjorde romarna Herodes den Store till konung. Han gjorde sig känd bl. a. för sin storartade byggverksamhet, framför allt i Jerusalem. Åt sig själv lät han uppföra ett ståtligt palats, på nordsidan försett med tre torn, Hippicus, Phasael och Mariamne. Herodes försåg vidare J. med bl. a. teater, amfiteater och hippodrom. Hans betydelsefullaste byggnadsverk var emellertid templet, som han påbörjade år 20 f. Kr. men som inte fullbordades förrän kort före det judisk-romerska kriget 66—70 e. Kr. Detta krig slutade med att Titus intog J. och förstörde både staden och templet. Den äldsta kristna församlingen, som varit nära knuten till J., överflyttade till Pella öster om Jordan. Kejsar Konstantin sökte åter göra J. till ett kristenhetens centrum och började bygga flera stora kyrkor för att hugfästa minnet av händelser i Jesu liv. J:s många heliga ställen och traditioner gåvo staden en kyrklig rangplats. J. blev biskopssäte och vid kyrkomötet i Chalkedon 451 blev J:s biskop patriark över Palestina. Detta patriarkat kom emellertid aldrig att få någon större kyrkohistorisk betydelse och redan 637 erövrades J. av den arabiske kalifen Omar. Vid första korståget återtogo de kristna J. 1099 och grundade konungariket J., en feodalstat med Balduin som förste konung (1100—1118). Det dröjde emellertid inte längre än till 1187 förrän J. åter lades under Islams välde. Fram till det första världskriget har J. sedan så gott som oavbrutet varit i muhammedanernas händer. 1917 ställdes J. under engelskt mandat. 1949 beslöt Förenta nationernas generalförsamling, att J. jämte närliggande byar och städer skulle internationaliseras. Den nybildade staten Israel vägrade godkänna beslutet och proklamerade J. som sin huvudstad. Araberna hade emellertid satt sig i besittning av de centrala delarna av det rent arabiska Pa- 133 DET HIMMELSKE JERUSALEM lestina (Samarien, Judéen och Gamla staden i Jerusalem) och 1950 meddelade kung Abdulla officiellt, att han hade införlivat dessa delar med Transjordanien, vars namn i samband därmed ändrades till Jordanien. Genom denna uppdelning av J. mellan judar och araber ha de kristnas heliga platser sålunda kommit att ligga på den arabiska sidan. Gränsen mellan den judiska och den arabiska stadsdelen är spärrad av militär och passage tillåtes endast vid de stora kristna högtiderna. Se även Israel, Palæstina. Litt.: G. Dalman, Jerusalem und sein Gelände (Gütersloh 1930); The Westminster historical atlas to the Bible, ed. Wright—Filson—Albright (Philadelphia 1946); R. Weill, La cité de David (Paris 1947); M. Noth, Jerusalem und die israelitische Tradition (i Oudtestamentische Studiën 8, Leiden 1950); J. Simons, Jerusalem in the Old Testament (Leiden 1952; topografiskt standardverk). G. G. DET HIMMELSKE JERUSALEM. Allerede i den gammeltestamentlige profeti pekes der hen på ett n y t t J. i endetiden, helt forskjellig fra det gamle, ødelagte. På steder som Jes. 54:11—12 og 60:1 ff. beskrives dets herlighet med farger så underfulle at det faktisk sprenger den jordiske ramme. Også den skildring Hes. 40 ff. gir av det nye tempel, peker i virkeligheten ut over det empiriske livs grenser. Ikke for intet er de nevnte Jesaja-steder benyttet i Åp.s malende framstilling av det himmelske J. (kap. 21). Allikevel er det først i senjødedommen at det uttrykkelig tales om ethimmelsk J. I de jødiske apokalypser heter det således at det fra evig tid har vært gjemt hos Gud, for en gang å stige ned på jorden, 1. Bar. 4:1 —6; 32:2 ff.; 4. Esr. 7:26; 1. Hen. 90: 28 f. Likeså tales der i de rabbinske kilder ytterst realistisk om det preeksistente himmelske J : f. eks. i Targum til ps. 122:3, hvor dette fremstilles som en høyere parallell til det jordiske. Selvsagt hører da også templet med i bildet av det. Både i G. T. og i senjødedommen er da det himmelske J. eskatologisk tenkt, ikke bare — i platonisk forstand — en idé, mønsterbildet for den jordiske Guds stad. 134