infaller det syro-efraemitiska kriget 734— 33, Tiglat-Pilesers död 726, Nordisraels uppror mot hans efterträdare Salmanassar 726 —23, dess undergång 722, Hiskias upprepade försök att i förening med de palestinensisk-syriska grannländerna och med stöd av Egypten skaka av sig det assyriska oket, först år 713—11, då Asdod erövrades av Sargon, och därpå 704—01, då Juda rike svårt hemsöktes av assyrerna och Jerusalem belägrades. J:s förkunnelse präglas av en stark historisk aktualitet och blir delvis obegriplig, om man inte har den historiska bakgrunden klar. Vid flera tillfällen grep profeten direkt in i händelseutvecklingen. Vid tiden för det syro-efraemitiska anfallet på Juda sammanträffade han personligen med kung Ahas och delgav honom sitt budskap. J. var en bestämd motståndare till de anti-assyriska koalitionerna under Hiskia. Under belägringen av Jerusalem 701 försäkrade profeten emellertid, att staden skulle bli räddad. Så skedde även och assyrerna drogo bort. Det som finns bevarat av J:s förkunnelse återfinnes i kap. 1—39 av hans bok, ehuru även detta parti innehåller mycket som inte kan tillskrivas profeten själv. Kap. 1 innehåller en rad korta orakel, som troligen böra sättas i samband med händelserna år 701. Kap. 6 skildrar J:s kallelse till profet, medan kap. 7 f. höra hemma i tiden för det syro-efraemitiska kriget. För kap. 9—11 sakna vi yttre hållpunkter för en datering, men de torde i huvudsak vara jesajanska, ehuru åtskilliga forskare förneka, att de | messianska profetiorna i 9:2—7 och 11:1—9 härröra från J. Kap. 12 är tämligen egenartat, mera liknande en psalm än ett profetorakel. De följande elva kapitlen bestå av utsagor mot främmande folk, liknande dem vi finna hos Jeremia och Hesekiel. Bakgrunden till 13: 1—14: 23 är den babyloniska tiden och hör tydligen hemma i en tid, då Babel var den dominerande världsmakten. Detsamma gäller även om 21: 1— 10, som ser fram emot Babels fall. Kap. 24— 27 äro med säkerhet icke jesajanska utan av långt senare ursprung. Deras innehåll är av eskatologisk och delvis apokalyptisk ka- 137 JESAJA raktär. Kap. 28—35 innehålla utsagor av i stort sett samma art som dem vi funno i början av J:s bok och åtskilliga av dem härröra sannolikt från år 701. Av senare datum äro med säkerhet kap. 34 och 35, troligen från exilen. Kap. 36—39 utgöra ett historiskt och biografiskt bihang, som i huvudsak återfinnas i 2 Kon. 18—20. Som nämnt innehåller även detta parti av J:s bok mycket som ej kan tillskrivas profeten, och vi måste gå tämligen längt fram i tiden, innan det kan ha fått sin nuvarande form. J. har i sin förkunnelse mycket som är gemensamt för alla de förexiliska profeterna. Han fördömer de sociala orättvisorna, den religiösa likgiltigheten, den förslappade moralen och det politiska intrigspelet. Annat måste betecknas som specifikt jesajanskt. I sin kallelse upplevde J. Guds helighet som en etisk kvalitet, inför vilken han blev medveten om sin synd. Något för J. karakteristiskt är vidare hans tanke på resten, kvarlevan av folket, symboliskt uttryckt redan i namnet på hans son, Sear-Jasub, »en rest skall omvända sig», 7: 3. Medan folket i stort vägrar att omvända sig och sålunda hemfaller åt domen, skall en liten del av folket göra bättring och bli bärare av en ljusare framtid, 6: 13; 10:20. Denna rest tog gestalt under Jesajas egen tid och dess kärna bestod av de lärjungar han samlade kring sig, kap. 8. J. är vidare den förste bland profeterna som klart formulerat tron på Jahve som en central religiös fordran. Bristen på tillit till Jahve är själva grundskadan i folket: »Om I icke haven tro, skolen I icke hava ro», 7:9. Folkets enda räddning ligger i blind förtröstan på Jahve och hans hjälp med bortseende från alla politiska överväganden. Jämsides med tron framhålles ödmjukheten som ett Jahves grundkrav, 2: 10 f. Det som finns bevarat av J:s förkunnelse ryms som nämnt inom den första hälften av hans bok, kap. 1—39, medan de följande kapitlen både med hänsyn till bakgrund och syfte utgöra ett självständigt verk. Medan i den egentliga Jesajaboken domsförkunnelsen överväger, utgöra kap. 40—66 snarast en tröstebok. I det förra avsnittet nämnes 138