JESUITERORDENEN J:s namn Ofta, aldrig i dess senare. Bakgrunden till kap. 1—39 är med några undantag Jerusalem under den assyriska perioden, i kap. 40—66 däremot dels Babylon under dess storhetstid, dels Jerusalem. Alltsedan Duhms kommentar 1892 uppdela de flesta forskare den senare delen av J:s bok i två partier, 40—55, den s.k. Deutero-Jesaja, med babylonisk bakgrund, och återstoden, 56—66, den s.k. Trito-Jesaja, där miljön är palestinensisk. Kap. 40—55 utgöras huvudsakligen av tröste- och löftesförkunnelse och bakgrunden är exilen. I själva inledningen försäkras, att folket nu utstått sitt straff och att befrielsen är nära. Det förutsättes att Jerusalem ligger i ruiner, 44: 26, 28. Men snart skall Babylon störtas, 47: 1—5; 48:14. De bortförda judarna skola draga hem igen, 48: 20; 51: 11; 52: 11 f. Vi ha här att göra med en i Babel verkande anonym profet från fångenskapstiden, ungefär mellan åren 546—538. Liksom alla sina föregångare betonar även Deutero-J., att Jahve är historiens herre. Men framför allt ser han i Gud skaparen av himmel och jord. Deutero-J. är den förste som ger skapelsetanken ett religiöst innehåll, 40:22; 42:5; 44:24; 45:18; 48:13; 51:13. Som världsskaparen kan Jahve göra anspråk på att vara den ende Guden. Monoteismen som tidigare varit av praktisk natur, blir nu fullt medveten och reflekterad. »Utom Jahve finns ingen Gud» är en ofta upprepad och varierad tanke hos Deutero-J., och den utvecklas i ständig polemik mot bilddyrkan och polyteism. Men om Jahve är den ende Guden, måste han vara alla folks Gud, inte endast Israels, 45: 22. Ur monoteismen framgår tanken på den universelle Guden, som skall bli erkänd och dyrkad av alla folk. Att Israel blivit utkorat till Jahves egendomsfolk, får ej fylla folket med högmod. I Deutero-J:s förkunnelse blir utkorelsen i stället något som förpliktar till mission bland hedningarna: Israel är satt tili ett ljus för folkslagen, 42:6. Särskilt klart framträder missionstanken i de s.k. sångerna om Herrens tjänare*. I kap. 56—66, Trito-Jesaja, är miljön palestinensisk, 57:3—7. Templet består, 139 56: 5—7, men Jerusalems murar äro ännu ej uppbyggda, 60: 10. Vi befinna oss sålunda i tiden mellan hemkomsten från fångenskapen och Nehemja. Somliga anse, att Deutero-J. är upphovsmannen även till dessa kapitel. Bestämda olikheter göra emellertid detta antagande tämligen osannolikt. Kortast kunde saken uttryckas så, att det i dessa sista kapitel talas mera om Israels härlighet och storhet än om Jahves. Här råder en mera nationalistisk anda, 63: 1—6. När hedningarna komma till Jerusalem, betraktas detta snarare som en hyllning åt tempelplatsens helighet än som ett uttryck för insikten att Jahve är den ende Guden, 56: 6 f. Sannolikt böra dessa kapitel betraktas som ett sammelverk, vars upphovsmän på något sätt varit influerade av Deutero-J. Till tiden höra de hemma i perioden 520—450. Litt.: B. Duhm, Das Buch Jesaja übersetzt und erklärt (Göttingen 1892); S. Mowinckel, Profeten Jesaja (Oslo 1925); dens., Die Komposition des Jesajabuches Kap. 1—39 (Acta orientalia 1l, 1933); T. H. Robinson, Prophecy and the prophets in ancient Israel (London 1923); E. Kissane, The book of Isaiah translated from a critically revised Hebrew text with commentary 1—2 (Dublin 1941—43); R. B. Y. Scott, The relevance of the prophets (New York 1944). G.G. JESUITERORDENEN er stiftet av Ignatius Loyola, der var af spansk adelig familie, født ca. 1491. Efter at have været hofmand og officer kom han 1521 såret til sin families slot. Under læsning af senmiddelalderlig mystisk litteratur besluttede han at bryde med verden. Da han i 1522 opholdt sig i et spansk kloster, oplevede han en afgørende religiøs krise, der førte til en beslutning om at kaste angsten for sine synder bag sig og overgive sig til kirkens autoritet. Under indtrykket af krisen skrev han en lille bog »ejercicios spirituales» (åndelige øvelser), der gennem den latinske oversættelse » Exercitia spiritualia» har spillet en stor rolle som en opdrager til lydighed mod den katolske kirke. Loyola begyndte nu at studere. Først i Spanien og fra 1528 i Paris. Her aflagde han og seks af hans venner i 1534 løfte om fattigdom, kyskhed og missionsvirksomhed blandt saracenerne i Jeru- 140