didaktiskt diktverk, som på grund av sina dialoger ställvis närmar sig dramat. Början (1: 1—2: 10) och slutet (42: 7—17) av boken är en ramberättelse i prosa, vilken framställer den situation, som utgör bakgrund för huvuddelen i bokens mitt, den egentliga J.- dikten (2:11—42:6). Forskarna äro av olika åsikt om huruvida ramberättelsen och dikten äro av samma författare. Sannolikast är att ramberättelsen i sina huvuddrag utgöres av ett urgammalt motiv (jfr Hes. 14:14 ff., där J. nämnes vid sidan av Noa och Daniel som en för sin fromhet känd forntida person) och att författaren till J:s bok upptagit det som ram för sin problemutveckling. Helhetskonstruktionen i J:s bok är härvid att uppfatta som en enhet, i strid med ofta framställda påståenden av motsatt art. Dock är det möjligt, att ett par avsnitt i diktens mitt äro senare tillägg, näml. hymnen till visheten, kap. 28, och Elihus tal, kap. 32— 37; åtminstone så som de nu äro placerade bryta de textsammanhanget, fastän man å andra sidan måste medgiva, att Elihus tal ur innehållssynpunkt utgöra ett viktigt tillägg till problematiken i boken. Enligt ramberättelsen var J. en rik och from byhövding från landet Us (måhända i Edom). För att pröva J:s tro låter Gud Satan-Åklagaren åsamka J. förkrossande olyckor: hans egendom förstöres, barnen dödas, han själv blir slagen med obotlig sjukdom, som driver honom utom samhällets gränser. Men mitt under prövningarna framhärdar J. i sin tro. I slutet av ramberättelsen får J:s fasta tro sin belöning: Gud ger honom åter den förlorade timliga lyckan, ja, t. o. m. i ännu rikare mått. Inom denna händelseram dryftas diktverkets egentliga problem; detta sker i de samtal, som uppstå, när J:s tre vänner Elifas, Bildad och Sofar samt senare som den fjärde Elihu komma för att trösta honom i hans olycka. Bakgrunden för problematiken i J:s bok utgöres av den israelitiska vedergällningstanken. Livet har sin grund i den gudomliga rättfärdigheten, vilket betyder, att den rättrådige och gode får lycka och framgång i belöning, men över den som övar orättrådighet och synd kom- 6 161 JOB mer förbannelse och olycka. På motsvarande sätt såg man i timlig välsignelse ett bevis för fromhet, medan man av ett hårt öde kunde sluta sig till att vederbörande var en syndare. Författaren till J:s bok nöjer sig icke med en dylik vedergällningsuppfattning. Han vill i sin bok med J. som förebild påvisa, att det i livet finnes fall, då en mekanisk tillämpning av vedergällningsdogmen för till en återvändsgränd. J. är verkligen oskyldig. Om hans lidanden förklaras vara en följd av vedergällningen, kommer tron på Guds rättfärdighet att rubbas. J:s boks problem är Gudsbildens och Gudstrons problem. Vännerna representera den stela vedergällningsdogmen: J:s lidanden utgöra ett straff för hans synder. I ständigt nya vändningar upprepa de detta påstående och skildra Guds majestät för att få J. att upphöra med att gå till rätta med Gud och att erkänna sin skuld. J. kan icke se sitt öde i detta ljus, ty han är övertygad om sin oskuld. Hans lidande är för honom en ofattbar meningslöshet, som uppväcker bitterhet och för honom till hopplöshetens och otrons yttersta gräns. Elihu försöker giva en annan lösning: J:s lidande är Guds uppfostrande handlingssätt. Vännernas gemensamma åsikt är sålunda, att J:s öde och Guds rättfärdighet icke stå i konflikt med varandra. De finna förnuftsmässigt godtagbara etisk-religiösa förklaringar på J:s öde. Då samtalet icke ger någon klarhet, ingriper Gud själv och uttalar de avgörande orden. Märkligt nog befattar han sig icke direkt med J:s lidanden, utan talar om sin allm akt, som kommer till synes i skapelsens under och det sätt varpå han råder över dem. Då J. möter Gud och hör honom tala, finner han lösningen: han underkastar sig ödmjukt Guds outrannsakliga vägar. Han får inget rationellt svar på sin fråga, utan lösningen är religiös: »Blott hörsägner hade jag förnummit om dig, men nu har jag fått se dig med egna ögon. Därför tager jag det tillbaka och ångrar mig, i stoft och aska» (42:5 f.). Sålänge han icke hade mött Gud, hade Gud och hans handlingar varit för honom ett teoretiskt problem. Nu fick han uppleva levande Gud, och då upphörde 162