Johannes och då en latinsk översättning till Clemens Alexandrinus’ kommentarverk innehåller både det första och det andra J., är det uppenbart, att alla kyrkliga centra på 100-talet använde sig av ett Johannes tillskrivet brev och ytterligare av ett kortare brev som ansågs vara en bilaga till det förra, men att däremot 3 Joh. icke ännu förekom i de kyrkliga skriftsamlingarna. Den första som nämner alla tre J. är O r igenes, men det är att lägga märke till att endast 1 Joh. av honom får utmärkelsen ú xao, emedan både 2 och 3 Joh. föras till de tvivel underkastade (&upißBaXAópeva) skrifterna. På samma sätt grupperar E u s ebius: 1 Joh. hör till de allmänt erkända (ópoXoyoúusva), 2—3 Joh. till de omstridda (dvtisyóueva). Då 3 Joh. dök upp, fick dess tvillingsyster, 2 Joh., till en början dela nykomlingens osäkra ställning. Dock var det de alexandrinska teologernas förtjänst att de katolska brevens antal slutligen fastställdes till sju. J:s författare. Att två korta privatbrev kommo med i N.T:s kanon berodde därpå, att dessa både till form och innehåll voro starkt besläktade med den vitt spridda traktat som i sin tur hade så mycket gemensamt med det fjärde evangeliet. Den enklaste lösningen är, att 1—2—3 Joh. ha skrivits samtidigt av en och samme författare, som även är antingen skribenten eller tradenten för Joh.-evangeliet. Antagandet att aposteln Johannes har skrivit 1 Joh. och en annan Johannes, presbytern, 2—3 Joh., såsom en SY- nod ledd av påven Damasus år 382 förklarade, saknar stöd i de stil- och idéhistoriska forskningar som senast utförts. Joh.-evangeliet och 1—2—3 Joh. bilda en fast enhet. Om denne djupsinnige lärare var Johannes Zebedaiden, såsom den gammalkyrkliga traditionen menar, kan inte med säkerhet avgöras. En högt auktoritativ kyrkoman och missionsledare i Mindre Asien var han i varje fall. Tidpunkten för hans uppträdande var omkring år 100. J:s innehåll och syfte. J. ha uppkommit ì en konkret historisk situation. Den tredje kristna generationen hade att bekämpa sådana synkretistiska tendenser som försökte 169 JOHANNES DÖPAREN frigöra den unga Kristus-tron från dess historiska utgångspunkt och ympa den in i den oetiska frälsningsreligion, som kallas gnosticismen*. Den gnostiska villoläran hade två sidor: den doketiska, som förnekade den himmelske Kristus’ identitet med den historiska människan Jesus, och den amoraliska, som förklarade, att den kristnes gudomliga ursprung och hans liv i ljuset ingenting ha att göra med etiska förpliktelser. Enligt J. har den äkta apostoliska tron två kännetecken: den rätta bekännelsen att Jesus är Kristus och Guds Son som kommit i köttet, och den nya lydnaden som kommer till synes i broderskärleken. Båda dessa huvudpunkter motiveras eskatologiskt. Då den doketiska kristologien förkastas som antikristlig, ser man i uppträdandet av antikrister och falska profeter ett bevis därpå, att den yttersta tiden är inne. Å andra sidan visar broderskärleken att Guds barn redan övergått från döden till livet och en gång skola varda honom lika som renat dem med sitt blod. J. ha givit det kristna budskapet en klart utkristalliserad form; som exempel må nämnas »definitionen» av kärleken (1 Joh. 4: 10—12). Medan 2 Joh. har samma varning för falsk kristologi och förmaning till broderskärlek som 1 Joh., har 3 Joh. ett särskilt syfte. Presbytern har anledning att tacka en enskild kristen för det, att han i motsats till församlingens ärelystne föreståndare har mottagit sändebud och order från det kyrkliga centrum (i Efesus?). Att ett fastare kyrkosystem omkring år 100 e. Kr. var nödvändigt både av yttre och inre skäl, kan man se i ljuset av J. Litt.: A. Hjelt, De johanneiska småbrefvens ursprung (Helsingfors 1901); Th. Haering, Die Johannesbriefe. Erläutert (Stuttgart 1927); F. Büchsel, Die Johannesbriefe (Leipzig 1933); C. H. Dodd, The Johannine epistles (London 1946); E. Käsemann, Ketzer und Zeuge. Zum johanneischen Verfasserproblem (i Zeitschrift für Theologie und Kirche 1951). A. T. N. JOHANNES DÖPAREN. Källorna. Våra kunskaper om J. grunda sig på evangeliernas och den judiske författaren Josefus’ skildringar. Av J:s egna lärjungar äga vi inga skriftliga anteckningar. Även om berättel- 170