JOHANNES DÖPAREN serna i Luk. 1—2 hade kommit till i kretsen av J:s lärjungar, framställa de redan i den källa Lukas använde den judekristna församlingens övertygelse om Jesu förelöpare. Härkomst, tidpunkt, person. Endast Luk. 1 vet berätta, att J. föddes i en av det judeiska berglandets städer såsom son till prästen Sakarias och Elisabet av Arons släkt. De övriga evangelierna föra J. fram i offentligheten direkt från öknen, de messianska rörelsernas traditionella utgångspunkt. Såsom hans verksamhetsområde nämner Matt. 3: 1 Judéens öken, vilken Luk. 3:3 har utvidgat att omfatta hela trakten omkring Jordan. De enda exakta ortsbestämningarna i Joh. 1:28, Betania, samt i Joh. 3:23, Ainon och Salim, kunna icke längre fastställas. Därav att fursten över Galiléen och Peréen lät fängsla J., kan man likväl sluta sig till, att J. verkat främst i landet öster om Jordan. Lukas har beräknat, att J. började sin verksamhet under kejsar Tiberius’ 15. regeringsår, vilket torde betyda är 28. J. hade knappast hunnit verka längre än ett år, då Herodes Antipas spärrade in honom i fästningen Makerus på Döda havets östra strand och där efter några mäånader(?) lät döda honom. Orsaken till J:s martyrdöd anföres något olika av den kristna traditionen (Mark. 6:17—29) och Josefus (»Antiquitates judaicæ» 18,15.2). Enligt Josefus fruktade Herodes, att J:s ovanliga inflytande över folket, som var berett att i allt följa hans råd, kunde leda till en upprorsrörelse. Enligt Mark. kunde Herodes icke fördraga J:s förebräåelser för att han hade sin broders hustru. Både Josefus’ skildring av »den gode mannen» och evangeliernas döpartradition äro trots sina olikheter trovärdiga, den senare dock fylligare än den förra. J. var icke blott en sedelärare, såsom Josefus ser saken. Icke heller var han en politisk revolutionär, en zelot. Dräkten ay kamelhär skilde honom ock från de vitklädda esséerna. En vanlig nasir var han icke heller trots sina asketiska levnadsvanor. De gammaltestamentliga profeternas anda, som i århundraden hade varit utslocknad, vaknade i J. till nytt liv. Även om J. skulle ha utgått från den apoka- 171 lyptiska sektfromhet som de nyss upptäckta Döda havstexterna belysa, var han dock framför allt en självständig profetisk företeelse. Förkunnelse. Josefus omtalar, att J. bjudit sina samtida öva dygd genom att bevisa rättfärdighet mot medmänniskor och i fromhet inför Gud. Denna betoning av det etiska överensstämmer väl med de tal av J., som evangelierna återgiva, särskilt med den till olika stånd riktade sociala predikan i Luk. 3:10—14. J:s förkunnelse var likväl en starkt eskatologiskt motiverad botpredikan. J. förnyade de gammaltestamentliga profeternas krav, att folket skulle omvända sig, d. ä. åter inrikta sig på att göra Guds vilja. Ny var motiveringen: den gamla tidsåldern går mot sitt slut, himmelriket är nära (Matt. 3: 2). Det centrala temat hos J. var domens, »den kommande vredens» omedelbara närhet. Redan är yxan satt till roten på trädet. Blott omvändelsen frälsar från säkert fördärv. Att man hör till förbundsfolket är i och för sig ingen garanti för frälsning. Dop. Enligt synoptikerna döpte J. i floden Jordan dem, som bekände sina synder för honom. Dopet var ett »botdop» till försäkran om syndernas förlåtelse. Josefus har tolkat J:s dop annorlunda, som en blott rituell »kroppens rening» efter det själen renats genom rättfärdighet. Josefus bestrider uttryckligen, att J:s dop skulle innebära en bön om förlåtelse för överträdelser. Synoptikerna ha likväl bättre fattat karaktären hos J:s dop, då de framställa det som ett eskatologiskt sakrament, som en väg till Guds rike. Josefus har å andra sidan insett, att J:s lärjungar i dopet förenades till en menighet. Också den synoptiska traditionen vet, att J:s lärjungekrets hade sin egen bön (Luk. 11:1) och sina egna fasteseder (Mark. 2:18). Ursprunget till J:s dop har man velat söka i Främre Orientens många döparrörelser; som utgångspunkt räcker likväl det judiska proselytdopet. J. ansåg, att även »Abrahams barn» då de sökte inträde i Guds rike voro »hedningar». Messiashopp. Josefus har helt förtegat J:s messianska förkunnelse, vid vilken evangelierna fäst särskild uppmärksamhet. J. 172